En vidareutvecklad version av följande tankegång – om mångmiljonsatsningen UGOT Challenges och ”vetenskapens integritet” – publicerades sedermera i GU Journalen, Göteborgs universitets egen personaltidning, med en replik av universitetets vicerektor för forskning och en slutreplik av undertecknad (nr. 1, 2016 – finns att läsa antingen på papper eller också på nätet). Om någon till äventyrs skulle vara intresserad av textens första, kortare tappning låter jag den kvarstå här. En av drivkrafterna bakom den utveckling jag beskriver, tillämpningen av bibliometriska metoder i utvärdering och styrning av universitetets verksamhet, uppmärksammas i ett debattinlägg av Barbro Wallgren Hemlin i följande nummer av samma tidskrift.
Följande tankegång presenterades först i samband med ett gästseminarium på Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet som jag var med och anordnade, och omarbetades sedan hjälpligt – därav de stolpiga mellanrubrikerna – till en ansökan om postdok-tjänst vid samma lärosäte (Dnr. PER 2014/162) som jag tyvärr inte lyckades få gehör för. Enligt sakkunnigutlåtandet var frågeställningarna allför allmänt hållna och den receptionshistoriska hypotesen alltför tunn, en bedömning som jag gärna håller med om. Däremot kan jag fortfarande inte låta bli att undra varför det inte omnämnde mina “praktiska utgångspunkter” (se nedan) med ett endaste ord…
Hur som helst: eftersom en kollega nyligen har delat med sig av sina egna idéer på samma tema tyckte jag att det var läge att publicera huvuddelen av min ansökan här, särskilt som den också har bäring på frågan om hur fältet digital humaniora ska avgränsas. Diskussionen fortsätter!
På sin egen blogg har en kollega till mig tagit sig tid att skriva en längre kommentar till mitt inlägg om “Marknadens makt och universitetets möjligheter”, och konventionen bjuder att jag ger honom svar på tal. Det är tyvärr lättare sagt än gjort. Jag skulle förstås kunna haspla ur mig motsvarigheten till en vänskaplig klapp på axeln – eller, det går på ett ut, en retsam armbåge i sidan – men det hade bara tjänat till att bekräfta känslan av en tankemässig samhörighet som jag, efter att han läst igenom hans synpunkter både en och två gånger, blir alltmer osäker på om den verkligen föreligger. Samtidigt är det svårt att bemöta dessa synpunkter i någon större detalj, just på grund av detta allt tydligare avstånd mellan våra respektive perspektiv.
Som en kompromiss väljer jag därför att begränsa mig till tre nedslag i hans resonemang som alla handlar om tolkningar: av mitt ursprungliga inlägg, av begreppet vetenskap, av den politiska situationen. Och här övergår jag till att säga ‘du’.
Sedan en månad eller två tillbaka hade tre dagsaktuella böcker stått i kö på min läslista. I samband med en konferens i Aten strax före sommaren – veckan innan de grekiska bankerna slog igen – fick jag, på enstaka lediga stunder, tillfälle att beta av den tredje och sista av dem: Marknadens makt och demokratins möjligheter av Sverker Gustavsson och Ingemar Lindberg, utgiven tidigare i år på Arena-anknutna Premiss förlag. Det är i deras bok som jag framför allt tar avstamp i följande tankegång, som jag drog upp huvudlinjerna för på vägen hem från Grekland men som jag först nu – händelsevis på hemväg från en annan konferens, längs med (men samtidigt högt ovanför) en av de vägar som EU:s lagstiftning tvingar flyktingarna från Syrien att välja – har tagit mig tid att förse med de skuggor och högdagrar som måste till för att göra resonemanget gripbart.
Men en sak i taget.
Jag presenterade följande påståenden under den föga fantasieggande rubriken “Six contentions about transdisciplinary research in the cultural sciences” i samband med en konferens vid Chalmers i våras som tyvärr inte höll vad den lovade. Förhoppningen är att de sex punkterna ska kunna stå för sig själva, men för den som till äventyrs är intresserad av bakgrunden till resonemanget – som bland annat inbegriper den rafflande historien om en havererad ansökan till UGOT Challenges – finns mitt fullständiga bidrag att ladda ner här.
Det händer emellanåt – mig händer det faktiskt för jämnan – att man ägnar sina formuleringar större möda än vad det omedelbara sammanhanget egentligen fordrar (för att inte säga förtjänar). Resultatet: omsorgsfullt slipade små texter som, trots en hög grad av precision i uttrycket, faller på döva öron. Nedanstående fundering, som tillkom i samband med att Humtank tog sina första stapplande steg, är ett exempel. Den får inleda en tänkt serie av inlägg på samma tema som mycket väl kunde ha fått den gemensamma rubriken ”Ur det runda arkivet”.
Följande betraktelse figurerade först som en kommentar till ett inlägg på bloggen för Centrum för digital humaniora (CDH) vid Göteborgs universitet. På uppmaning av min kollega Sverker publicerar jag den även här, lätt friserad och kompletterad med några citat och sidhänvisningar som jag skulle ha varit illa tvungen att utelämna i den ursprungliga versionen även om jag faktiskt hade haft dem till hands när jag skrev den. Tack till Jesus Solana och Wikimedia Commons för det svarta fåret (CC BY 2.0).
