Meny Stäng

Författare: Andrej (sida 1 av 2)

Fallet Önnerfors

Den 27 september startar Andreas Önnerfors, docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, ett upprop för att avsätta Alice Teodorescu som politisk redaktör på Göteborgs-Posten, ett initiativ som han också torgför i ett inlägg på sin privata Facebook-sida. Uppropet får visst stöd men möter även massiv kritik: innan dagen är slut har Önnerfors fått drevet efter sig, ångrat sitt tilltag och publicerat en halvkväden avbön på en blogg avsedd för hans kampanj – en sida som han sedermera tar bort helt (men som fortfarande finns arkiverad på annat håll). Under de följande dagarna kommer också skarpa genmälen från ett antal profilstarka debattörer, liberaler såväl som konservativa. Sin mest spefulla formulering får kritiken i en krönika av Johan Hakelius:

Antagligen borde det uppröra att en universitetslektor brinner så starkt för att tysta röster han inte gillar, genom att hota annonsörer och tala med skribenternas chefer, men den här lektorn är nog tyvärr i gott sällskap på universiteten numera. Man vänjer sig vid dessa smådiktatorer, dessa 50-öres-Honeckers, som ser som livsuppgift att utfärda yrkesförbud för alla som inte marscherar i takt.

Hur välvässad hans penna än må vara tycks Hakelius’ slutsatser dock vara något förhastade, för Önnerfors’ agerande sticker i ögonen även på många inom hans eget skrå: inte nog med att han har framträtt med akademisk titel och anknytning, dessutom har han använt sin officiella e-post som kontaktadress. Vilka åtgärder hans lärosäte kommer vidta är i skrivande stund oklart, men något slags reprimand är rimligen att vänta: enligt universitetets regelverk får e-postadresser och andra  IT-resurser inte användas “för att på otillbörligt eller oetiskt sätt sprida, förvara eller förmedla information […] som, utan koppling till användares roll vid GU, är att betrakta som politisk, ideologisk eller religiös propaganda”.

Följande inlägg ska inte handla om ovanstående incident. Däremot säger det förhoppningsvis något om hur en “50-öres-Honecker”, för att låna Hakelius’ välfunna tillmäle, framstår i sin naturliga livsmiljö, det nyliberala universitetet. • • •

The Literal Zone: Exhibits A-J

On Thursday, May 17, 2018, I uploaded my first piece of (audio)visual historiography (as introduced here, here, and here) – (audio)visual or, to be more specific, imaginary (in the sense proposed here) – to the video-hosting platform Vimeo. Entitled The Literal Zone: Exhibits A-J, it is the outcome of the approach (detailed here) that I have had the opportunity to develop within the framework of Critical Images, a post-master course at the Royal Institute of Art in Stockholm. Consisting of ten brief episodes (or ‘exhibits’), each focussing on a highly cicumscribed event, the piece revolves around the figure of the refugee as it has been constituted throughout modern history, juxtaposing the recent – in fact, ongoing – so-called refugee crisis with what migration scholars have tentatively begun to describe as a “forty-years’ crisis” in the beginning and middle of the 20th century (ca. 1919–59). • • •

Artisan’s statement

This is a lightly edited version of the presentation that I gave this morning to the other students in Critical Images, a post-master course at the Royal Institute of Art in Stockholm that I’m currently attending, providing a first, preliminary idea of the work of ”imaginary history” that I hope to contribute to our collective exhibition in May. In case some of the participants – or anyone else, for that matter – would like to revisit my little rumination, I’ve made it available here.

The work that I hope to develop throughout the spring was originally part of a larger project that went by a slightly different name – but for the purposes of this course, I have decided to regard it as more of a self-contained statement under what, at first sight, must seem like a rather curious heading: The literal zone. • • •

Towards an audiovisual historiography: Intervention

Följande resonemang utgjorde mitt eget korta inspel under loppet av symposiet (Micro)history and the production of images: towards an audiovisual historiography. Mitt inledande anförande – samt ytterligare några ord om evenemanget – återfinns här.

In a recent autobiographical sketch, Carlo Ginzburg declared: “Labels do not interest me, but the impulse that generated microhistory does.”

Although this symposium has already turned the spotlight on two such labels, microhistory and potential history, I trust that you will forgive me for introducing another one – in fact, even two or three of them. Along the way, I will also offer my own point of view on the ‘impulse’ behind both Ginzburg’s and [Ariella] Azoulay’s work.

• • •

Towards an audiovisual historiography: Introduction

Följande anförande fick inleda det symposium på temat (Micro)history and the production of images: towards and audiovisual historiography som jag var med och arrangerade på Vitterhetsakademien i slutet av april. Jag lägger upp det här först och främst för deltagarnas räkning, men också i den händelse att någon annan är intresserad. (Samma tema har jag redan behandlat här och här, så möjligheten finns ju.) Mitt eget inspel under loppet av symposiet återfinns här.

• • •

Mot en imaginär historieskrivning, del 2

1.

Så långt den personliga bakgrunden till mitt nyss påbörjade experiment med en audiovisuell historieskrivning. En uppenbar fråga återstår dock att besvara. Låt gå för att det finns en personlig bakgrund till projektet, att det är beroende av mer eller mindre individuella drivkrafter, kanske till och med bottnar i en eller annan ursprunglig impuls. Men ändå: varför sätta en akademisk karriär på spel – jag tror tyvärr inte att formuleringen är överdriven – för ett hugskott, om än ett ovanligt genomtänkt sådant?

• • •

Mot en imaginär historieskrivning, del 1

Följande anteckningar är i nuläget tänkta att utgöras av två delar. Till att börja med, en inledande – och, hoppas jag, förhållandevis blygsam – programförklaring. Vidare, ett slags loggbok som syftar till att dokumentera mitt fortlöpande arbete, teoretiskt såväl som praktiskt, inom ramen för Kungliga Vitterhetsakademiens så kallade Bernadotte-program. Ett arbete som, i ett nötskal, syftar till att på experimentell väg undersöka hur en audiovisuell historieskrivning skulle kunna gestalta sig inom ramen för en vetenskaplig forskningsprocess; audiovisuell – eller, som jag föredrar att formulera det av skäl som kommer att framgå efterhand, imaginär. En problemställning som väcker frågor om bild (och för all del även ljud), om historia – och om vetenskap.

• • •

En missriktad storsatsning

En vidareutvecklad version av följande tankegång – om mångmiljonsatsningen UGOT Challenges och ”vetenskapens integritet” – publicerades sedermera i GU Journalen, Göteborgs universitets egen personaltidning, med en replik av universitetets vicerektor för forskning och en slutreplik av undertecknad (nr. 1, 2016 – finns att läsa antingen på papper eller också på nätet). Om någon till äventyrs skulle vara intresserad av textens första, kortare tappning låter jag den kvarstå här. En av drivkrafterna bakom den utveckling jag beskriver, tillämpningen av bibliometriska metoder i utvärdering och styrning av universitetets verksamhet, uppmärksammas i ett debattinlägg av Barbro Wallgren Hemlin i följande nummer av samma tidskrift.

• • •

Cassirer, Latour: montage av offentligheter

Följande tankegång presenterades först i samband med ett gästseminariumInstitutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet som jag var med och anordnade, och omarbetades sedan hjälpligt – därav de stolpiga mellanrubrikerna – till en ansökan om postdok-tjänst vid samma lärosäte (Dnr. PER 2014/162) som jag tyvärr inte lyckades få gehör för. Enligt sakkunnigutlåtandet var frågeställningarna allför allmänt hållna och den receptionshistoriska hypotesen alltför tunn, en bedömning som jag gärna håller med om. Däremot kan jag fortfarande inte låta bli att undra varför det inte omnämnde mina “praktiska utgångspunkter” (se nedan) med ett endaste ord…

Hur som helst: eftersom en kollega nyligen har delat med sig av sina egna idéer på samma tema tyckte jag att det var läge att publicera huvuddelen av min ansökan här, särskilt som den också har bäring på frågan om hur fältet digital humaniora ska avgränsas. Diskussionen fortsätter!

• • •

Svar på tal: universitetet eller vetenskapen?

På sin egen blogg har en kollega till mig tagit sig tid att skriva en längre kommentar till mitt inlägg om “Marknadens makt och universitetets möjligheter”, och konventionen bjuder att jag ger honom svar på tal. Det är tyvärr lättare sagt än gjort. Jag skulle förstås kunna haspla ur mig motsvarigheten till en vänskaplig klapp på axeln – eller, det går på ett ut, en retsam armbåge i sidan – men det hade bara tjänat till att bekräfta känslan av en tankemässig samhörighet som jag, efter att han läst igenom hans synpunkter både en och två gånger, blir alltmer osäker på om den verkligen föreligger. Samtidigt är det svårt att bemöta dessa synpunkter i någon större detalj, just på grund av detta allt tydligare avstånd mellan våra respektive perspektiv.

Som en kompromiss väljer jag därför att begränsa mig till tre nedslag i hans resonemang som alla handlar om tolkningar: av mitt ursprungliga inlägg, av begreppet vetenskap, av den politiska situationen. Och här övergår jag till att säga ‘du’.

• • •

© 2018 ZBZJ. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén (något modifierat).