”I början kan pusslets konst tyckas vara en ringa konst…”
1
… och väl vid änden av Kaponjärgatan – som om en liten fågel lyfte i bröstet – slår hjärtat ett extra slag.
Just Kaponjärgatan förknippar jag annars med ungdomens förvillelser, men då hade parken ännu inte blivit anlagd – och fastän jag måste ha passerat förbi vid otaliga tillfällen, på väg till Linnéstaden eller Vasastaden, upp på Skansberget eller ned i Haga, kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad som låg här förut. Väl hemkommen slår jag en signal till vännen, men trots att hon är uppvuxen bara ett stenkast nedför gatan lyckas inte heller hon göra sig någon tydlig bild av platsen: kanske en lerig grässlänt, kanske med ett staket omkring; kanske också en ”fyllebänk” (hennes ordval) för stadsdelens krympande skara a-lagare? En icke-plats, för att göra en lång historia kort, av det slag som – på gott och ont – har blivit alltmer sällsynt i Göteborgs innerstad.
2
När jag första gången hör talas om Mona Holmberg minns jag inte heller, men det ska inte bli den sista. (Ulf, däremot, är det aldrig någon som nämner.) ”Du borde höra med Mona”, föreslår vår lärare i växtkunskap när jag ställer för många frågor om en uppgift vi har fått. ”Det Mona inte vet om perenner”, bedyrar en av våra mest luttrade trädgårdsmästare när vi gör praktik hos honom, ”det är inte värt att veta.” Men när hon kommer till Landeriet för att hålla föredrag får jag vackert bli kvar hemma, strandsatt med sjukt barn – och därför vet jag inte riktigt vad jag har att förvänta mig när jag, en torsdag i slutet av februari, stiger av cykeln på uppfarten till den vita villan strax utanför stadsgränsen. Att jag har hittat rätt, det förstår jag i gengäld med detsamma: vem annars skulle anlägga en provodling för miskantusgräs precis innanför grinden?
”’[…] och sedan får tavlan liv.’ Om Linnéparken, Holmberg & Strindberg och en konstart utan namn”, Arche nr. 70 (2020), s. 175– 199 (26 s.), ISSN 2000–7817. Läs hela texten här.