Tio år efter sin död betraktas Iannis Xenakis (1922–2001) i allmänhet som en av nittonhundratalets mest inflytelserika tonsättare, verksam inom den moderna musikens samtliga genrer – från akustiskt till elektroniskt, från stråkar till slagverk, från solostycken till orkesterverk. Han är även känd för sina spektakulära audiovisuella installationer – från Philips-paviljongen vid världsutställningen i Bryssel 1958, till Diatope de Beaubourg som koncipierades till invigningen av Centre Pompidou 1978 – såväl som för sina arkitektoniska projekt, både på en kosmisk och en mera vardaglig skala. Sist men inte minst var Xenakis en synnerligen produktiv teoretiker som lade ut sina kompositionstekniker och filosofiska visioner i en lång rad texter och intervjuer. Det är först och främst med den sistnämnda aspekten av hans verk som denna avhandling sysselsätter sig. Den är inte bara den första boken om tonsättaren på svenska, utan också den första studien på något språk som ger sig i kast med hans estetik i dess fulla vidd.
I ett försök att locka fram den kreativa spänningen i Xenakis verk börjar avhandlingen med att teckna en medvetet motsägelsefull bild. Hans krav på en till amnesi gränsande originalitet, hans rationalistiska tonvikt på matematisk abstraktion, hans efterforskningar kring musikens underliggande arkitektur och hans omstridda tillämpning av datorteknik i det konstnärliga skapandet uppgår å ena sidan till idén – allmänt omfattad vid tiden – om Xenakis som formalist. Å andra sidan bidrar hans skakande minnesbilder av krigets anarki, hans mångsidiga estetiska sensibilitet, hans fascination för naturens spontana organisation och hans nästintill tvångsmässiga åkallande av ett oceaniskt bildspråk alla till föreställningen – väl så vanlig idag – av tonsättaren som vitalist. Dessa är de två aspekterna av Xenakis verk, de två sidorna av hans janusansikte. Men hur hänger de ihop? Genom att försöka besvara den frågan lämnar avhandlingen sitt mest betydelsefulla bidrag till rådande forskning. Med sin livfulla och engagerande stil är den av värde för såväl fans som forskare, för den spirande konstnärliga forskningen – och för vem som helst med ett intresse för musik, matematik eller bägge delar.
X. Tre etyder över ett tema av Iannis Xenakis (1922–2001), 2 volymer (Göteborg: Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, 2011), 321 + 144 s., disputationsupplaga. Läs bokens inledning (“exposition”) här.
Även utgiven som X. Tre etyder över ett tema av Iannis Xenakis (1922–2001), LIR Skrifter (Göteborg: Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, 2013), 450 s., ISBN 978–91–88348–51–7. Läs hela boken här.