Denna bok, som är mer än trettio år gammal, hör till vår samtid. Och framför allt till vårt nuvarande (pålitliga, bestående, väl beskyddade) system av små franska kunskapsluckor: inget av Cassirers stora verk har blivit översatt förrän nu. Vem talar någonsin om vilka kraftfulla försvar vi sedan 1800-talet har omgivit ”den franska kulturen” med? De stora gestalter, blida och välbekanta, som vi älskar att känna igen oss i – det är knappt att vi anar vilka oväder de höll på avstånd. Kanske var dessa härolder inget annat än halsstarriga vaktposter: romantikerna beskyddade oss från Hölderlin, på samma sätt som Valéry gjorde det från Rilke eller Trakl, Proust från Joyce, Saint-John Perse från Pound. Maine de Birans vedermödor gjorde gott mot Fichte, den skapande utvecklingens kavalkad avvärjde Nietzsches språngdans, skyddshelgonet Sartre har bevarat oss väl för Heidegger. I nästan två århundraden har vi varit på defensiven. Vi lever mitt i en diskurs försedd med skottgluggar.
Idag finns det vissa tecken på att saker och ting kanske håller på att förändras. Börjar vi äntligen kringgå våra egna försvar?
Michel Foucault, “En historia som har förblivit stum”, Arche nr. 42–43 (2013), s. 164– 166 (3 s.), ISSN 2000–7817. Översättning av “Une histoire restée muette”, La Quinzaine litteraire, nr. 8 (1966). Läs hela texten här.