Det händer emellanåt – mig händer det faktiskt för jämnan – att man ägnar sina formuleringar större möda än vad det omedelbara sammanhanget egentligen fordrar (för att inte säga förtjänar). Resultatet: omsorgsfullt slipade små texter som, trots en hög grad av precision i uttrycket, faller på döva öron. Nedanstående fundering, som tillkom i samband med att Humtank tog sina första stapplande steg, är ett exempel. Den får inleda en tänkt serie av inlägg på samma tema som mycket väl kunde ha fått den gemensamma rubriken ”Ur det runda arkivet”.

All vår början bliver svår, lyder ett gammalt ordspråk. Men gammal är inte alltid äldst.

Ett enkelt sätt att inleda denna redogörelse för mina spontana tankar, idéer och förhoppningar om vår tilltänkta tankesmedja är att utgå från det lärosäte som jag, trots att vi onekligen har fått ganska så fria händer från projektets initiativtagare, i någon mening måste sägas representera i sammanhanget. Och allra enklast är det väl att börja från början – eller är det bara bara jag som är yrkesskadad efter de allför många åren som doktorand i idé- och lärdomshistoria?

Hur som haver: Göteborgs högskola – än idag står den ursprungliga benämningen skriven, bokstavligt talat i sten, över huvudbyggnadens monumentala portik – grundades så sent som 1891. Från början var den händelsevis en renodlat humanistisk utbildningsanstalt (apropå att lära affärsmän föra bildade samtal) med professurer i filosofi, historia med statskunskap, estetik med litteratur- och konsthistoria samt fyra språkämnen – alltså sju stycken inalles. Ett sekel och några decennier senare omfattar samma lärosäte fler fakulteter än så, och bekostar en väl tilltagen månadslön för uppåt sjuttio gånger så många professorer.1 Med sina 37 000 studenter och närmare 6 000 anställda skulle det kvala in mellan Östersund och Borlänge i statistiken över svenska tätorters folkmängd – och även om de årliga intäkterna på, i runda slängar, fem och en halv miljard kronor fortfarande ligger långt under omsättningen hos svenska storföretag som Volvo, Ericsson eller statsägda Vattenfall skulle tanken utan tvekan ha svindlat för Axel Koch, den dåvarande högskolans förste rektor tillika professor i nordiska språk. Dagens kunskapsfabrik till universitet, med såväl utbildning som forskning inom alla upptänkliga ämnesområden och därtill en oupphörligt svällande administration, hade han knappast ens kunnat föreställa sig.

Ja, kanske rör det sig om en yrkesskada – men i så fall är den i hög grad självförvållad: på forskarutbildningen fick vi många tillfällen att finslipa vår hermeneutiska förmåga, men vi uppmuntrades knappast att anlägga ett historiskt perspektiv på den egna verksamheten. Ändå är den utveckling som jag just har skisserat häpnadsväckande dramatisk, inte minst för humanioras del. När började man förresten tala om humaniora som ett självständigt – och självskrivet – inslag i universitetets organisation? Från början bestod Göteborgs högskola bara av en enda fakultet, och den var ”filosofisk”. Först 1964 etablerades både natur- och samhällsvetenskapen som fristående områden, med en ”humanistisk” fakultet som rest i den nya ekvationen. Snart därefter är debatten om ”humanioras kris” i fullt svang. I organisatoriskt hänseende är fältet därmed så gott som jämngammalt med sitt eget hotande sammanbrott.

Idag talar vi endast ogärna om ett kristillstånd, om inte annat så för att ämnet uppfattas som uttjatat även av många humanister. Själv skulle jag dock vilja påstå att begreppet forftarande är helt och hållet relevant, men av delvis nya skäl. Den ursprungliga krisen föranleddes av ett frontalangrepp från samhällsvetenskapen, på frammarsch i den sociala ingenjörskonstens tidevarv, med dess kvantitativa metoder och dess tonvikt på underliggande strukturer. Humanisterna, vare sig de såg sig själva som kulturens bevarare eller dess skarpaste kritiker, försvarade sig hjälpligt med hänvisning till det enastående, det avvikande, det oberäkneliga – och i det hänseendet är steget förvånansvärt kort från gammal hederlig idealism till poststrukturalism, från genialitet till vansinne, från det idiografiska till det excentriska.2 Dagens kris – eller ”utmaning”, som vi hellre säger numera för att slippa uppfattas som gnällspikar – smyger sig istället på ur den rakt motsatta riktningen, som ett hugg i ryggen från en konstnärlig forskning som än så länge förblir påtagligt skugglik. Den forskande konstnären övertar våra mest omhuldade begrepp, men förvränger dem samtidigt till oigenkännelighet genom att driva dem till sin spets; humanisten ryggar instinktivt tillbaka, men inte utan att känna igen sin egen bild i den konstnärliga skrattspegeln. Vår gamla reträttväg till den (medvetet eller omedvetet) handlande individen är avskuren, och utifrån fortsätter samhället att tränga sig på.

Överdrivet dramatiskt? Förmodligen. Alltför renodlat? Onekligen. Men, vågar jag hävda, om vi tar denna färgstarka historia med en lagom stor nypa salt säger den oss ändå något väsentligt om humanioras nuvarande belägenhet, om vårt läge i ett vidare vetenskapligt landskap. Digital, medical och environmental humanities i all ära, men till syvende och sidst är det ändå samhällsvetenskapen och den konstnärliga forskningen – snarare än teknik, medicin eller naturvetenskap – som ligger oss närmast, så nära att själva gränsen ofta är svår att dra upp. Utan tvekan är det också skälet till att så kallad tvärvetenskap är avsevärt lättare att bedriva tillsammans med ingenjörer, läkare eller klimatforskare: här finns gott om angelägna frågor att besvara, men få konkurrerande anspråk att förhålla sig till. Fångade mellan samhället och individen står vi däremot inför en dubbel utmaning, och till råga på allt råder det ingen brist på femtekolonnare i de egna leden.

Mitt i korselden är det onekligen praktiskt med en tank, eller åtminstone en humvee (se ovan) – men det skadar inte heller att vara lite diplomatisk. På så vis kanske vi till och med kan formulera en ny uppgift för den humanistiska forskningen, göra oss till en oundgänglig förbindelselänk snarare än ett överflödigt mellanled? Onekligen ett trolleritrick värt namnet, och desto mer förbluffande för att det hänger nästan helt på själva ordvalet: ett bindestreck (trait d’union) som förvandlas till ett unionsfördrag (traité d’union), ett traktat mellan samhällsvetenskap och konstnärlig forskning, en balansakt mellan samhället och individen, individen och samhället. Ja, här gäller det verkligen att hålla tungan rätt i mun!

Så vilket ord ska vi då välja som beteckning på denna nya – eller, i ärlighetens namn, nygamla – allians? Det återstår förstås att enas om, men jag röstar för kulturvetenskap. Svårare behöver det inte vara.

 

 

  1. Antalet professorer är visserligen inte direkt jämförbart, eftersom titelns innebörd förändrades drastiskt i och med befordringsreformen 1999 – men en sammanställning i absoluta tal har ändå ett visst intresse om man vill göra sig en bild av verksamhetens storleksordning i största allmänhet.
  2. På denna punkt finns det givetvis betydande skillnader mellan olika humanistiska discipliner, ett faktum som bara understryker det problematiska med själva begreppet.