På sin egen blogg har en kollega till mig tagit sig tid att skriva en längre kommentar till mitt inlägg om “Marknadens makt och universitetets möjligheter”, och konventionen bjuder att jag ger honom svar på tal. Det är tyvärr lättare sagt än gjort. Jag skulle förstås kunna haspla ur mig motsvarigheten till en vänskaplig klapp på axeln – eller, det går på ett ut, en retsam armbåge i sidan – men det hade bara tjänat till att bekräfta känslan av en tankemässig samhörighet som jag, efter att han läst igenom hans synpunkter både en och två gånger, blir alltmer osäker på om den verkligen föreligger. Samtidigt är det svårt att bemöta dessa synpunkter i någon större detalj, just på grund av detta allt tydligare avstånd mellan våra respektive perspektiv.

Som en kompromiss väljer jag därför att begränsa mig till tre nedslag i hans resonemang som alla handlar om tolkningar: av mitt ursprungliga inlägg, av begreppet vetenskap, av den politiska situationen. Och här övergår jag till att säga ‘du’.

Till att börja med, alltså, din tolkning av mitt inlägg: en hårddragen sammanfattning som på enstaka punkter – inte minst vad gäller min föregivna ambition att “göra motstånd mot den ekonomiska makten” – gränsar till karikatyr. Nå, det ska jag väl kunna leva med. Det grundläggande problemet är snarare att din ansats är en helt annan än min. Du är upptagen av ‘vetenskapen’ – på ett sätt som, åtminstone i mina ögon, gränsar till besatthet – medan jag snarare försöker rikta uppmärksamheten mot universitetet, något som framgår redan av rubriken på mitt inlägg. Nu är ju universitetet onekligen ett av de sammanhang där ordet vetenskap cirkulerar – men min fråga gäller alltså inte i första hand vad vetenskapen är eller bör vara, utan istället vad universitetet är och bör vara. Det är en väsentlig skillnad som, tror jag, också bidrar till att förklara varför vi kommer till så olika slutsatser.

Men låt oss för all del tala om vetenskapen – eller, rättare sagt, om din tolkning av vetenskapen – om än bara for argument’s sake. Även det kan nämligen bidra till att förklara våra inbördes olikheter. Till att börja med måste jag konstatera att jag inte alls känner igen mig i din vetenskapshistoriska “skapelseberättelse”, dels eftersom jag är osäker på vilken “nyckelhändelsen” egentligen skulle vara och dels eftersom jag inte förstår vad för slags paradisiskt tillstånd som föregick den. Av samma skäl har jag svårt att begripa vilket slags revolutionär potential som du menar har “neutraliserats” av den efterföljande historiska utvecklingen. För mig är ‘vetenskapen’ i första hand, som jag redan har antytt, ett ord som cirkulerar i vissa sammanhang, ger riktning åt vissa praktiker (bland annat teoretiska), reglerar vissa institutioner (till exempel det moderna universitetet). Utifrån ett sådant perspektiv är det inte svårt att urskilja en betydelsefull förskjutning omkring sekelskiftet 1800, men knappast någon katastrofal omvälvning av dina apokalyptiska proportioner. Alla de tendenser som du punktar upp – “empirisering”, “proceduralisering” och så vidare – är onekligen viktiga, men medan du verkar godta dem som faits accomplis menar jag att de både kan och bör betraktas som öppna frågor.

Samt, för det tredje, din tolkning av den politiska situationen. Det är här som skillnaderna mellan oss blir som mest påtagliga, något som framgår redan när du sammanfattar ditt högst personliga försök till historieskrivning: “Efter detta nederlag” – för vetenskapen, alltså –

fastställdes det vilken typ av samhälle som vetenskapen var en del av, nämligen ett kapitalistiskt samhälle. Liksom Badiou tänker om demokratin, tänker jag om vetenskapen: det är en förändringsväg som aldrig kan leda ut ur den ram som genererar vår tids olycka.

Tyvärr är jag inte närmare bekant med Badious idéer om demokrati, och eftersom du inte hänvisar vidare vet jag inte heller vilken eller vilka av hans formuleringar som du har i åtanke. Syftar du till exempel på hans bidrag till antologin Democracy in What State? – först utgiven på franska ett år efter finanskrisens utbrott – så har jag tyvärr inte läst det sedan tidigare. Bara ett ögonkast avslöjar dock att Badious hållning är långt mera komplex än vad din återgivning ger intryck av: här vänder han sig inte så mycket mot demokratin en soi – vad det nu än kan sägas innebära – utan istället mot “the emblem of democracy” (titeln), mot “the aura of the word democracy” (7), mot den “homo democraticus” (11) som bara utgör en spegelbild av den klassiska liberalismens homo economicus. Som Badiou själv uttrycker det vill han faktiskt bara “set brackets around the authority the word democracy is likely to enjoy, or have enjoyed, in the mind of the reader” – och på sluttampen återvänder han följaktligen till vad han själv betraktar som den egentliga innebörden hos begreppet: ”the power of peoples over their own existence” (15). Vilket för Badiou, föga förvånande, också medför ett annat återvändande – nämligen, till den kommunistiska ‘hypotes’ som jag gissar att han aldrig egentligen har övergivit.

Om jag har valt att dröja ett ögonblick hos Badiou är det inte för att jag uppfattar hans eventuella ståndpunkter som särskilt avgörande i vårt sammanhang – utan snarare för att din egen läsning av Badiou, i åtminstone ett väsentligt avseende, tycks återspegla din tolkning av den politiska situationen: här finns inget utrymme för inre konflikter, underliggande spänningar, halvt outtalade självmotsägelser. Kort sagt, inget utrymme för dialektik. Ditt påstående om “nyliberalismens utbredning in i minsta skrymsle av det moderna livet” är ett annat exempel (även om kursiven är min). Själv har jag ännu inte hunnit sätta tänderna i Browns bok, men om det är en sådan tes hon driver har jag svårt att tro att jag skulle hålla med henne. I mina ögon är ‘det moderna livet’ nämligen tillräckligt invecklat för att ingen ideologi någonsin skulle lyckas tränga in i ‘minsta skrymsle’. Därav behovet av att faktiskt förstå det – och därav också möjligheten att små förskjutningar på sikt kan få stora konsekvenser.

Om den rådande situationen tvärtom framstår som fullständigt låst är det inte särskilt förvånande att den enda utvägen leder till eskatologins förlovade land. Därav din uppmaning att ”göra det oerhörda”, att ”förkasta själva målet”, att ge sig ut på ”djupa vatten”, att ta ”en mycket större risk”… Kort sagt, sapere aude – eller bara aude utan sapere? – fast uppenbarligen inte utan en auktoritet som Badiou att hålla i handen. Apropå auktoriteter: om du nödvändigtvis ska citera den där skäggige slovenen med det svåruttalade namnet – som i likhet med Badiou vänder sig mot “the ‘democratic illusion’” snarare än mot demokratin själv – tycker jag att du snarare kunde ha valt närmast föregående passage i samma text:

[…] the question of freedom should not be located primarily in the political sphere – i.e. in such things as free elections, an independent judiciary, a free press, respect for human rights. Real freedom resides in the ‘apolitical’ network of social relations, from the market to the family, where the change needed in order to make improvements is not political reform, but a change in the social relations of production.

Det är nämligen precis mot dessa föregivet opolitiska produktionsförhållanden som jag försökte rikta uppmärksamheten i mitt inlägg, om än bara inom den ytterst begränsade del av samhället som universitetet utgör. Mot vetenskapens själva liv, skulle man kanske kunna säga – medan du i mina ögon stannar upp inför det blotta utanverket, motsvarigheten till det politiska systemets fria val. Och att utanverket kan fortsätta att “expandera” i alla riktningar beror åtminstone delvis på att universitetets funktionärer väljer att underkasta sig en ordning som de själva inte tror på istället för att verkligen försöka ta striden om begreppet vetenskap. Ur det perspektivet framstår även du, hur mycket du än vill två dina händer, som en del av samma gamla problem.

Och där får jag nog lov att sätta punkt. Mot slutet av ditt resonemang gör du visserligen några tämligen drastiska utfall till både höger och vänster – men i nuläget väljer jag att inte kommentera på dem. Att du är “förbannat trött” får jag givetvis respektera, men jag tror att du bör tänka igenom vad det egentligen är som du känner dig så trött på. När du har gjort det kanske vi kan fortsätta den här diskussionen.

Photo: Zeitgeist Films (abused without permission).