Följande betraktelse figurerade först som en kommentar till ett inläggbloggen för Centrum för digital humaniora (CDH) vid Göteborgs universitet. På uppmaning av min kollega Sverker publicerar jag den även här, lätt friserad och kompletterad med några citat och sidhänvisningar som jag skulle ha varit illa tvungen att utelämna i den ursprungliga versionen även om jag faktiskt hade haft dem till hands när jag skrev den. Tack till Jesus Solana och Wikimedia Commons för det svarta fåret (CC BY 2.0).

Besinning, ja… Innan vi med liv och lust angriper frågan om den eventuella nyttan med humanistisk forskning – eller för den delen med den humanistiska forskningens digitalisering – gör vi klokt i att ta ett steg tillbaka och besinna vad ordet ”humanistisk” egentligen ska syfta på här. Då tänker jag inte i första hand på sammanblandningen mellan humaniora och humanism, som i och för sig är nog så vanlig men som skulle kräva en helt annan diskussion. Redan kring begreppet humaniora råder det nämligen en hög grad av förvirring, även i sammanhang där man kunde ha förväntat sig ett större mått av terminologisk stringens. Om vi menar allvar med att försöka ”identifiera specifikt humanistiska värden och mål” (se det ursprungliga inlägget) måste vi först bringa något slags reda, om än aldrig så tillfällig, i denna begreppsmässiga röra.

En första anmärkning, med anspelning på Johans kommentar: att vi alls talar om humaniora idag är i hög grad resultatet av just en administrativ logik. Om någon har ett entydigt intresse av att ordet kvarstår på dagordningen så är det fakultetsledningarna, eftersom dessa har till uppdrag att förvalta det så kallade humanistiska fakultetsområdet. Betecknande nog har ju Centrum för digital humaniora kommit till på fakultetsledningens initiativ – åtminstone formellt sett – och detsamma gällde, mutatis mutandis, även för Humtank (där jag till en början var engagerad). Som det humanistiska områdets herdar måste fakultetsledningarna helt enkelt se till att flocken håller ihop, och ett sätt att åstadkomma detta är att se till att humaniora fortsätter att diskuteras – även, för all del, genom att problematiseras.

Samma administrativa logik förser oss också med den mest handgripliga definitionen av begreppet. Ur fakultetsledningarnas synvinkel syftar humaniora helt enkelt på de discipliner, ämnesområden och så vidare – strängt taget, de institutioner – som råkar ligga på deras bord. Jag skriver ”råkar” eftersom gränsdragningen mellan fakultetsområden i viss mån är ett resultat av historiska tillfälligheter, men också och framför allt eftersom frågan i grund och botten är likgiltig ur ett förvaltningsperspektiv. Precis vad som förvaltas är egentligen inte så viktigt, så länge själva förvaltandet låter sig utföras på ett tjänstemannamässigt sätt. För att spinna vidare på samma metafor: om flocken bara håller ihop spelar det ingen roll om fåren är vita eller svarta.

Därför har fakultetsledningarna inte något egentligt intresse av att diskussionen om humaniora faktiskt kommer fram till något: huvudsaken är att den fortgår, att humaniora är ”på tapeten”. En cynisk bedömare skulle till och med kunna hävda att de har ett intresse av att diskussionen inte kommer fram till något, eftersom eventuella slutsatser knappast skulle underlätta utan kanske till och med försvåra områdets förvaltning (till exempel genom att ifrågasätta dess omfattning). Herden har inget intresse av att fåren bildar sig en uppfattning om vilka de är. Då skulle ju vissa av dem till och med kunna få för sig att de – Gud förbjude – inte tillhör flocken.

Bland humanisterna själva finns det visserligen de som redan skiljer ut sig från mängden, men då genom sina särskilda anspråk på själva begreppet humaniora. Besjälade av en eller annan form av ”helig ande” – den må vara nationell, västerländsk eller ”kritisk” till sitt upphov – utger de sig för att äga priviligierad tillgång till humanioras ”egentliga” innebörd. I själva verket talar de nästan alltid i den egna disciplinens sak. Antologin Till vilken nytta? innehåller gott om exempel, både på det förra och det senare. Redan slagsidan i författarnas ämnestillhörighet talar sitt tydliga språk – så tydligt att redaktörerna själva känner sig tvugna att anmärka på den (s. 11) – och många av bidragen liknar mest av allt partsinlagor, mer eller mindre förtäckta. Ylva Hasselberg är det uppenbara undantaget, men så väljer hon också att (retoriskt) ställa sig halvt om halvt utanför det humanistiska området genom att först definiera sig som samhällsvetare och därefter genast tillägga (s. 197):

Fast jag måste göra en precisering här. Det är väl kanske tveksamt om jag är samhällsvetare. Jag har alltid känt det som jag balanserat på gränsen mellan samhällsvetenskap och humaniora. En gång i världen ville jag kalla mig totalhistoriker. Det gick inte an när jag var doktorand men jag vill fortfarande egentligen kalla mig totalhistoriker, och gränsen mellan samhällsvetenskap och humaniora anser jag konstlad och dum. Vad är väl humanioras existentiella frågor utan en samhällelig kontext? Vad är väl samhällsvetenskapen utan insikter om människolivet? En dummare vetenskap, i båda fallen.

Med det ovanstående vill jag inte hävda att samtliga anspråk på begreppet humaniora är lika ogrundade. Många gånger tycks de onekligen gå tillbaka på föga mer än en diffus känsla av självrättfärdighet, men undantag finns. Problemet är snarare den allmänna oförmågan – eller kanske bara oviljan – att se sig själv i spegeln och ta humaniora för vad det är, det vill säga, för vad det faktiskt har blivit. Diskussionen förs i regel med hänvisning, antingen till ett eller annat abstrakt ideal, eller till ett tänkt idealtillstånd i det förflutna. I detta avseende har Ekström och Sörlins Alltings mått ett stort företräde genom sitt sakliga förhållningssätt till det humanistiska forskningsområdet, även om deras idé om en ”integrativ humaniora” alltjämt har viss karaktär av partsinlaga: det är knappast någon tillfällighet att båda författarna är idéhistoriker.

För att en vision för humaniora som går utöver det rent förvaltningsmässiga ska bli trovärdig krävs det i mina ögon tre saker. För det första, en saklig och empiriskt förankrad situationsbestämning av det slag som Ekström och Sörlin presenterar. För det andra, en uppriktig vilja att – åtminstone for argument’s sake – tala för det samlade fakultetsområdet, så som det nu en gång ser ut. Samt, för det tredje, en beredskap att också gå utöver detta områdes gränser genom att ställa frågan om förhållandet mellan humaniora och angränsande vetenskapsområden. Risken är ju att även samhällsvetare, konstnärliga forskare eller – Gud förbjude – till och med ingenjörer gör samma anspråk på ”tänkande och reflektion” (åter en anspelning på det ursprungliga inlägget) som humanisterna.

Så länge dessa tre villkor inte är uppfyllda tror jag tyvärr att diskussionen om humaniora, hur välmenande den än må vara, bara bidrar till att upprätthålla den rådande ordningen genom att hålla begreppet ”på tapeten” utan att verkligen ta striden om det. Även det myckna talet om humanioras kris framstår ur detta perspektiv som systembekräftande.