1.

Så långt den personliga bakgrunden till mitt nyss påbörjade experiment med en audiovisuell historieskrivning. En uppenbar fråga återstår dock att besvara. Låt gå för att det finns en personlig bakgrund till projektet, att det är beroende av mer eller mindre individuella drivkrafter, kanske till och med bottnar i en eller annan ursprunglig impuls. Men ändå: varför sätta en akademisk karriär på spel – jag tror tyvärr inte att formuleringen är överdriven – för ett hugskott, om än ett ovanligt genomtänkt sådant?

Helt enkelt för att det finns goda skäl att göra det. Med andra ord: inte bara min egen motivation utan även något slags allmängiltiga motiv; inte bara de facto drivkrafter utan också syften, så att säga, de jure. Och därmed har vi kommit in på den utlovade programförklaringen.

Goda skäl, alltså – och alla goda ting är ju, som bekant, tre till antalet. Det första i ordningen är också det mest uppenbara, så uppenbart att det nästan riskerar att framstå som en banalitet: bilder är inte ord.

Ja, apropå banaliteter heter det ju att en bild säger mer än tusen ord, och det ligger förstås ett korn av sanning i det – men inte mer än just ett korn. Avgörande i sammanhanget är snarare att bilder säger vad de nu än säger, inte bara utan ord, utan på ett helt annat sätt än ord. Det senare är händelsevis titeln på en synnerligen tänkvärd liten bok, först publicerad 1982, som den brittiske konstkritikern John Berger – nyss bortgången – gav ut i samarbete med en av sina konstnärliga valförvanter, den schweiziske fotografen Jean Mohr: Another way of telling. Jag köpte och läste den i samband med projektet på Filmhögskolan, gav bort mitt exemplar till Magnus Bärtås i samband med projektet på Konstfack – och har just beställt den senaste nyutgåvan, den första på mer än tjugo år, för att i lugn och ro kunna läsa om den. Har på känn att jag behöver friska upp minnet, få klarhet i om den har påverkat min förståelse av berättande i bild så grundligt som jag misstänker. Inser att jag hur som helst inte kan vara utan den.

Bilder är alltså inte ord. Det vill säga: bilder – som historiskt källmaterial, men också och framför allt som historiografisk framställningsform – ställer oss inför helt andra utmaningar än det skrivna ordet, som av hävd har överskuggat den professionella historieskrivningens horisont. Och, kan tilläggas, av förklarliga skäl: trots att många värdefulla utgångspunkter står att finna i kompilationsfilmens snart sekellånga konstnärliga tradition – och, för all del, även längre tillbaka i tiden – är det först i och med den digitala teknikens utveckling som ett historiskt berättande i bild har kommit att framstå som en praktisk möjlighet även i ett vetenskapligt sammanhang, något som inte bara är tänkbart utan faktiskt också fullt görbart. I ett grundläggande avseende är idén bakom mitt metodologiska experiment inte märkvärdigare än så: att förutsättningslöst utforska denna nya möjlighet för att se om den har någonting att erbjuda, om den gör att vi kan närma oss det förflutna – eller låta det närma sig oss – ur en ny och oanad synvinkel. Kort sagt, för att utröna om det skulle kunna finnas another way of telling även på historieskrivningens område.

Fast kanske är det inte historieskrivningens uppgift att ‘närma sig’ det förflutna? Kanske riskerar ett historiskt berättande i bild tvärtom att komma det förflutna alltför nära, så till den milda grad att fullständigt avgörande gränsdragningar – rentav den mellan då och nu, historia och minne – helt försvinner ur sikte? Med den utgångspunkten kan steget från skriftspråkliga till visuella framställningsformer knappast framstå som annat än ett direkt och otvetydigt hot mot den intellektuella distans som utgör en grundläggande förutsättning, inte bara för historieskrivningens vetenskapliga anspråk, utan också för dess kritiska potential.

Jag har inget enkelt svar på den invändningen, men jag vet åtminstone i vilken ände jag skulle börja. För det första: vad vi talar om här är inte bara bilder i handgriplig mening utan även och kanske snarare det bildliga som en aspekt eller ett register av historisk förståelse – en ofrånkomlig dimension också för den historiografi som uteslutande förlitar sig på skriftspråket som medium. Vare sig vi vill eller inte gör alla former av historieskrivning anspråk på vår fantasi, vår föreställningsförmåga, vår in-bild-ningskraft. För det andra, följaktigen: den fråga som vi borde ställa oss är inte så mycket om vi ska bejaka denna bildliga dimension eller inte som hur vi kan förhålla sig till den – för något annat kan vi alltså inte – på ett så produktivt sätt som möjligt. Det är också anledningen, för att än en gång erinra om vårt projekt på Konstfack, till att essäfilmen (och essäistiken i allmänhet) framstår som ett avgörande riktmärke för mitt arbete: med sitt ytterst medvetna förhållningssätt till sina egna uttrycksmedel – sitt konstruktivistiska förhållningssätt, låt oss säga – utgör den ett oundgängligt korrektiv till kompilationsfilmens positivistiska slagsida.

För det tredje och sista är detta uppenbarligen en fråga om hur man ser på historia. Fast egentligen försöker jag i möjligaste mån avvara det ordet – av det enkla skälet att det är nästan hopplöst mångtydigt. Termen ‘historia’ kan faktiskt syfta på så många som tre olika saker: dels det förflutna som sådant (vad som med ett latinskt uttryck brukar kallas historia res gestae), dels en given uppsättning av föreställningar om eller förhållningssätt till det förflutna (historia rerum gestarum) samt, slutligen, en vetenskaplig disciplin som bearbetar sådana föreställningar och förhållningssätt – vanligen alltså med diskursiva medel. Enligt min mening är det enbart i det mellersta fallet som termen historia är verkligt tillämplig, och även där vore det förmodligen bättre att använda andra uttryck – berättelse, redogörelse, tolkning – för att undvika missförstånd. I det förstnämnda fallet föredrar jag att tala just om det förflutna, i det sistnämnda istället om akademisk historieskrivning eller historiografi.

Det senare har också den otvivelaktiga fördelen att framhäva den praktiska dimensionen av historikerns verksamhet, det vill säga, att ‘historia’ är någonting vi gör snarare än något som bara är. Genom att på så sätt förskjuta uppmärksamheten från historia som allmän företeelse – alltför allmän, med tanke på ordets mångtydighet – till den särskilda verksamhet som historieskrivningen utgör har vi också förskjutit vår övergripande problemställning från ett skenbart deskriptivt till ett uppenbart normativt register. I klartext: frågan blir inte längre vad ‘historia’ ska sägas vara eller inte vara, utan istället hur långt historikerns praktiska ansvarsområde bör sträcka sig – och hur vi besvarar den frågan beror givetvis på i vilken historisk situation vi ställer den. Min egen uppfattning är att historiker av facket idag har att ta ansvar, inte bara för den kunskap som vi ger upphov till, utan också för i vilka sammanhang denna kunskap får omsättning – med andra ord, inte bara för kunskapens produktion utan också för dess cirkulation – eftersom vi inte längre kan förlita oss på att andra sköter den detaljen åt oss.

Kort sagt: historiker kan inte längre befatta sig enbart med fakta om det förflutna – the facts, gentlemen, and nothing but the facts, som Isaac Asimov ska ha formulerat det i en av sina essäer – utan måste också försöka förmå sin egen samtid att ta till sig dessa fakta, att face facts. Men för att kunna möta någon (eller någonting) så att säga ansikte mot ansikte måste vi först befinna oss, inte för nära och inte heller för långt borta, utan på just det rätta avståndet. Det är här som jag föreställer mig att ett historiskt berättande i bild faktiskt skulle kunna få en större betydelse än vad min egen förutsättningslösa ansats kanske låter ana – för är det inte redan alltför mycket som bidrar till att fjärma oss från det förflutna? Inte bara den oförytterliga frånvaro som får det förflutna att framstå just som förflutet, inte heller bara den inneboende självupptagenhet som kännetecknar varje samhälle och vårt eget mest av alla, utan också de verktyg eller tekniker – skriftspråket i sig, men numera även statistik, algoritmer, big data – som historieforskningen själv laborerar med. Enkelt uttryckt: den vågskålen väger redan tungt nog.

Bildens betydelse ligger med andra ord inte så mycket i bilden själv utan snarare i hur den förhåller sig till det skrivna ordet – och i hur denna skillnad, detta avstånd mellan olika uttrycksmedel, i sin tur ger oss större möjligheter att kalibrera vårt eget avstånd till det förflutna. Redan sjuttiotalets mikrohistoria utgjorde faktiskt ett försök – då i förhållande till sin tids statistiskt inriktade historieskrivning inom den så kallade Annales-skolan – att, som Ginzburg i efterhand skulle uttrycka det, hitta den rätta avvägningen mellan “the warmth of the narrator’s intimate glance and the coldness of the scientist’s detached observation”. Idag väger den ‘kalla’ vågskålen ännu mycket tyngre – Annales-skolans forskning rörde sig över årtusenden, 2000-talets big history över årmiljarder (med finansiering i en nästan lika svindlande storleksordning) – och just därför behövs det också något annat än bara berättande i den motsatta, ‘varma’ vågskålen. Närmare bestämt: något annat än bara litterärt berättande, om än aldrig så sofistikerat (Ginzburg själv tänkte närmast på Raymond Queneau).

Och därmed har vi kommit fram, om än på omvägar, till det andra motivet för mitt metodologiska experiment: historiker behöver bilder, idag mer än någonsin – inte bara för vad de är i sig själva, utan också och framför allt för hur de förhåller sig till det skrivna ordet. Big data i all ära, men hur kan vi fortsätta att se helheten – en oupphörligt växande helhet – utan att närheten går förlorad? Vad som behövs är inte mer av samma: femtio tusen berättelser, hundra tusen miljarder dikter. Nej, vad som behövs är, för att återigen tala med John Berger, ett annat sätt att berätta.

Nåväl, låt vara att detta vid första anblicken lättsinniga företag trots allt kan sägas vara motiverat utifrån historieskrivningens egna premisser, men rimligen inte utifrån historievetenskapens – och invändningen  gällde ju strängt taget inte historieskrivningen i allmänhet utan just dess vetenskapliga anspråk, dess hemortsrätt i ett akademiskt sammanhang. Låt gå för att ett historiskt berättande i bild har sina poänger, men varför kan vi inte lika gärna lämna det åt dokumentärfilmare eller vetenskapsjournalister?

Ännu en berättigad fråga – som händelsevis för oss till det tredje och sista ledet i min programförklaring. Något tillspetsat: historiker är inte ingenjörer.

Fast i hövlighetens namn borde jag väl börja med att besvara frågan. Till att börja med kan vi lugnt förmoda att både filmare och journalister redan har fullt upp med till synes mera dagsaktuella frågeställningar. Dessutom förefaller deras förståelse för den historiska kunskapsbildningens grundvillkor ofta lämna en del övrigt att önska (något som, skulle många hävda, den nyss uppblossade debatten om Kvinnorna på fröken Frimans tid har visat). Och slutligen vill jag hävda att själva uppdelningen mellan forskning och förmedling – liksom, ur ett vidare perspektiv, mellan universitetets tre ‘uppgifter’ – tenderar att skymma sikten för själva integriteten i historikerns professionella ansvarsområde.

Frågan om hur man ser på ‘historia’ blir alltså, i grund och botten, en fråga om hur man ser på vetenskap. Ofta betraktas ordet som liktydigt med expertkunskap, och expertis är onekligen en viktig aspekt av vetenskaplig kunskapsbildning, men den kan knappast betraktas som ett tillräckligt kriterium – för nog kan man vara expert även inom andra områden än det vetenskapliga? För egen del skulle jag istället vilja definiera vetenskap, åtminstone i modern mening, som en offentlig form av kunskap och därigenom som en oundgänglig kugge – tillsammans med journalistiken, konsten och politiken, åtminstone i dess parlamentariska tappning – i det mera omfattande samhälleliga maskineri som vi vanligtvis benämner ‘offentligheten’ i bestämd form singular. Som sådan kan vetenskapen sägas förhålla sig till verkligheten som sin differentia specifica, det särskilda kriterium som skiljer den från andra former av offentlig kunskap, men dessutom till vad som kunde benämnas ‘allmänheten’ – det vill säga, allmänintresset, the public interest – som gemensam nämnare.

Mycket mer låter sig självfallet sägas om denna egensinniga definition av begreppet vetenskap. För ögonblicket nöjer jag mig med att understryka att den – precis som mitt förhållningssätt till ‘historien’ (se ovan) – inbegriper ett högst medvetet normativt moment: ett ställningstagande, inte bara till vad vetenskapen är, utan också och framför allt till vad den bör vara. Det är här som mitt tillspetsade påstående om att historiker inte är ingenjörer kommer in i bilden. Väl medveten om att utvecklingen under så gott som hela 1900-talet har gått i den rakt motsatta riktningen vill jag ändå insistera på att vetenskapens huvudsakliga syfte inte kan vara att leverera tekniska – eller, för den delen, teknokratiska – lösningar på allehanda praktiska problem, av det enkla skälet att en sådan målsättning leder till en gradvis utarmning av den teoretiska jordmån som i sig utgör förutsättningen för varje verkligt fruktbar tillämpning av vetenskaplig kunskap. Syftet, för att spinna vidare på samma liknelse, måste istället vara att hålla redan uppodlade fält i bruk, se till att jorden förblir bördig och om möjligt också bryta ny mark – eller, utifrån det övergripande perspektiv som jag just har skisserat, att öppna upp nya områden av verkligheten för offentlig diskussion.

Den mest omedelbara förtjänsten med ett sådant låt vara självsvåldigt synsätt är att det medger en skarpare formulering, inte bara av syftet med vetenskap i största allmänhet, utan också med mitt eget metodologiska experiment. Min förhoppning om att ett historiskt berättande i bild ska hjälpa oss att komma ‘historien’ inpå livet – eller, mera precist uttryckt, att kalibrera vårt avstånd till det förflutna – låter sig nu skrivas in i vår egen historiska situation med ett ännu större mått av exakthet. I ett nötskal: kan en audiovisuell historieskrivning bidra till att överbrygga det växande avståndet mellan offentlighetens olika ‘sfärer’ – den journalistiska, den konstnärliga, den politiska och givetvis även den vetenskapliga? För att än en gång återvända till sjuttiotalets mikrohistoria – alltjämt i Ginzburgs tappning – inbegrep den redan en jämförbar ansats till gränsöverskridande, men då huvudsakligen i förhållande till en högmodern, litterär offentlighet (The judge and the historian är undantaget som bekräftar regeln). Den parallella framväxten av ett senmodernt mediesamhälle registreras här endast indirekt, genom vad jag i ett annat sammanhang har beskrivit som “an early response on the methodological seismograph”.

Och därmed har vi kommit fram till själva slutpläderingen i min programförklaring. Vid första anblicken kan mitt experiment med ett historiskt berättande i bild säkert framstå som snudd på frivolt, som ett extravagant exempel på la science pour la science – men med utgångspunkt i en kvalificerad förståelse av historievetenskapens samhällsroll, och mot bakgrund av det visuella registrets dominerande ställning i en samtida, i allt högre grad digitaliserad offentlighet, kommer vad jag vill kalla för en audiovisuell eller imaginär historieskrivning att framstå, inte bara som en möjlighet, utan också som en närmast tvingande nödvändighet – det vill säga, en möjlighet som det vore ansvarslöst, inte att utforska, utan tvärtom att inte utforska!

Sålunda bör mitt projekt ytterst sett förstås som ett försök – valhänt, men likväl – att angripa det överväldigande problem som jag (om inte annat så för att undvika den tvivelaktiga benämningen ‘balkanisering’) skulle vilja beskriva i termer av en offentlighetens dissociationskris – det tillstånd som oupphörligen producerar en tystnad mitt i det öronbedövande bruset – genom att erbjuda ett blygsamt exempel på hur en viss form av akademisk forskning, med vad som trots allt utgör marginella justeringar, skulle kunna bedrivas utifrån andra premisser än de gängse. För tydlighetens skull: jag inbillar mig givetvis inte att min imaginära historieskrivning ska få några omedelbara reella effekter. Som ett första led i ett långsiktigt – kanske rentav evigt – arbete med målsättningen att förskjuta gränserna för det historiografiskt och, i förlängningen, akademiskt tänkbara och görbara skulle det likväl kunna få en viss förebildlig betydelse.

Fortsättning följer…