Sedan en månad eller två tillbaka hade tre dagsaktuella böcker stått i kö på min läslista. I samband med en konferens i Aten strax före sommaren – veckan innan de grekiska bankerna slog igen – fick jag, på enstaka lediga stunder, tillfälle att beta av den tredje och sista av dem: Marknadens makt och demokratins möjligheter av Sverker Gustavsson och Ingemar Lindberg, utgiven tidigare i år på Arena-anknutna Premiss förlag. Det är i deras bok som jag framför allt tar avstamp i följande tankegång, som jag drog upp huvudlinjerna för på vägen hem från Grekland men som jag först nu – händelsevis på hemväg från en annan konferens, längs med (men samtidigt högt ovanför) en av de vägar som EU:s lagstiftning tvingar flyktingarna från Syrien att välja – har tagit mig tid att förse med de skuggor och högdagrar som måste till för att göra resonemanget gripbart.

Men en sak i taget.

1.

Den första av de tre böckerna på min läslista var Köpt tid av den tyske sociologen Wolfgang Streeck, först utgiven i mars 2013 på klassiska Suhrkamp Verlag. Undertiteln ger en fingervisning, inte bara om bokens tema, utan också om dess aktualitet: Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris. Läs den om ni inte redan har gjort det. Tills vidare får ni hålla till godo med följande citat ur bokens avslutning. Alla konstruktiva förslag på hur följderna av den rådande samhällskrisen ska hanteras, hävdar Streeck,

kan […] ytterst bara tjäna till att vinna tid, nämligen för uppbyggnaden av en ny politisk handlingsförmåga i kampen mot att det nyliberala avdemokratiseringsprojektet bara rullar på. En premiss är då att försvaret av ett demokratiskt utvecklingsperspektiv på den nuvarande kapitalismen inte, hur tvivelaktig de moderna samhällenas nationalstatliga organisation än är, kan handla om att övervinna nationalstaten genom att sitta i knät på den kapitalistiska marknadsexpansionen. Det måste istället handla om att provisoriskt reparera resterna av nationalstaten så pass att de kan användas till att bromsa upp de snabba kapitalistiska erövringarna. En strategi som sätter sitt hopp till en postnationell demokrati i det kapitalistiska framåtskridandets kölvatten spelar under de nuvarande omständigheterna bara den sociala ingenjörskonstens självreglerande globala marknadskapitalism i händerna. Och vad den kan ställa till med har krisen 2008 gett en försmak av. (205; jfr. 190)

‘Att provisoriskt reparera resterna av nationalstaten’ – eller, som Streeck också uttrycker det med anspelning på situationen efter andra världskriget (och mera specifikt på Karl Polanyi), att bygga något nytt “på ruinerna av den gamla världen” (Demokrati eller kapitalism?, 87). Hans provokativa analys har rönt stor uppmärksamhet, gissningsvis även långt utanför Europas gränser. Hemma i Tyskland har debatten – som även har involverat namn som Jürgen Habermas och Klaus Offe – varit nästintill omöjlig att undgå, enligt en tysk kollega som jag passade på att fråga ut i samband med konferensen i Aten. Ur ett europeiskt perspektiv förefaller mottagandet dock vara något ojämnt fördelat, åtminstone att döma av det svar jag fick av en annan tysk kollega som sedan många år är verksam i Italien: han hade knappt ens hört talas om boken, än mindre sett den debatteras, och namnet Streeck förknippade han snarast med 90-talets diskussioner om “den tyska modellen”. Ett enstaka vittnesmål säger förstås inte så mycket, men kanske ändå något.

Vad gäller den svenska receptionen behöver vi inte sväva i tvivelsmål. Köpt tid översattes så gott som omedelbart, och Daidalos har dessutom publicerat ett urval av inläggen i den tyska debatten – händelsevis den andra boken på min lista – under rubriken Demokrati eller kapitalism? Europa i kris. Streecks bok har recenserats i Expressen, Göteborgs-Posten, Helsingborgs Dagblad och Respons – säkerligen även på fler ställen – och dessutom fått kortare omnämnanden i Aftonbladet, Arbetet, Norrköpings Tidningar och Upsala Nya TidningDagens Nyheter har däremot, såvitt jag kan förstå, bara recenserat en kortare uppsats om Den demokratiska kapitalismens nederlag – symptomatiskt nog med titeln felaktigt angiven som “Den demokratiska socialismens nederlag” (men lyckligtvis med ett förtydligande dagen efter) – och Svenska Dagbladet inte alls, även om antologin Demokrati eller kapitalism? har fått ett kort omnämnande i en krönika av Lisa Irenius.

Gustavsson Lindberg-Marknadens makt-Omslag-Korr2-150224.inddOch här någonstans kommer Sverker Gustavsson och Ingemar Lindberg in i bilden igen. Den förre, professor emeritus i statsvetenskap i Uppsala, skrev också förordet till Den demokratiska kapitalismens nederlag. Efterordet är signerat Lena Sommestad, och boken gavs ut på Kata förlag med koppling till den fackliga tankesmedjan Katalys. Lindberg, å sin sida, är jurist med ett förslutet som statssekreterare och utredare på LO: tillsammans med Magnus Ryner, professor i politisk ekonomi vid King’s College i London, publicerade han för ett par år sedan en rapport i Arena-gruppens skriftserie Ny Tid på temat Finanskapitalets makt och fackets möjligheter. Titeln låter bekant, eller hur? Samtidigt börjar vi kunna göra oss en bild av var i det svenska politiska landskapet vi befinner oss – och det är inte svårt att förstå varför någon som Streeck slår an en sträng hos alla de (jag förmodar att de är ganska så många) som är missnöjda med den svenska socialdemokratins oförtrutna kräftgång mot mellersta mitten.

Därmed inte sagt att Gustavsson och Lindberg köper den tyske sociologens lägesbeskrivning rakt av. Inte minst förhåller de sig skeptiska till Streecks pessimistiska grundsyn – men när de kommer fram till slutsatserna är de ändå beredda att gå på hans linje: “Hoppet står till de motrörelser som kan växa sig starka nog för att utmana den globalt rörliga ekonomiska makten på de punkter där denna är sårbar.” (133)

Min egen fråga gäller om och hur universitetet kan bli en del av en sådan motrörelse. Akademisk frihet i all ära, men som institution står universitetet – sträng taget, det moderna universitetet – givetvis inte fritt från den konflikt mellan demokrati och kapitalism som Streeck beskriver. Det är inte heller inbegripet i konflikten enbart till följd av yttre omständigheter – dess finansieringsformer, för att ta det mest uppenbara exemplet – utan också och framför allt eftersom det redan från början utgör ett politiskt projekt. I filosofiska termer: universitetet är implicerat, inte bara de facto, utan också de jure. Det handlar bara om att först förstå detta faktum och sedan agera därefter. Och nej, det är förstås inte så bara.

 

2.

Detta är uppenbarligen inte rätt tillfälle att göra reda för det moderna universitetets politiska implikationer, och jag är inte heller rätt person att göra det. Däremot har jag några blygsamma idéer om vad som måste till för att vi ska kunna börja agera utifrån den insikten. För att en reformistisk politik ens ska ha skuggan av en chans under rådande omständigheter krävs det, som Gustavsson och Lindberg mycket riktigt anmärker, både “maktpolitisk medvetenhet” och “idékritisk förmåga” (99ff.). Problemet är bara att just den kombinationen av kompetenser effektivt motarbetas av universitetens nuvarande organisation. Maktpolitisk medvetenhet är det framför allt samhällsvetenskapliga discipliner – ekonomi, sociologi, statsvetenskap – som kan göra anspråk på. Idékritisk förmåga odlas i gengäld huvudsakligen inom humanistiska discipliner som filosofi, (idé-)historia och moderna språk.

Visst finns det redan mer eller mindre institutionaliserade samarbeten, även om de ofta har ett mera instrumentellt syfte – området europakunskap är ett exempel – och det står fortfarande studenterna fritt, om än i allt mindre utsträckning, att pussla ihop sin utbildning efter eget huvud. Men i det stora hela kan det knappast råda något tvivel om att den administrativa bodelningen mellan samhällsvetenskap och humaniora gör den förening av maktpolitisk medvetenhet och idékritisk förmåga som Gustavsson och Lindberg efterfrågar till en bristvara. Allt färre forskare är beredda att försvara gränsdragningen i princip, men trots det – eller kanske just därför – verkar den vara så gott som orubblig i praktiken.

Fast kanske ändå inte helt orubblig. De senaste årtiondenas politiska maktförskjutning – enkelt uttryckt, till marknadens fördel – har enligt Gustavsson och Lindberg givit idékritiken ett viss företräde framför renodlat maktpolitiska (‘realistiska’) perspektiv, en poäng som de båda författarna trycker på vid upprepade tillfällen under loppet av sitt resonemang. Vad gäller den europeiska kontexten konstaterar de till exempel: “Som följd av oförmågan att beskatta och avsaknaden av partier och organisationer blir inslaget av idékritik extra centralt för möjligheten av vertikal reformism.” (98) Med andra ord: utan möjligheten att bedriva en aktiv ekonomisk politik på EU-nivå, och i brist på direkta kanaler för politiskt inflytande, får humanistiska angreppssätt en förnyad relevans på den transnationella arenan.

Samma tanke formuleras i skarpare ordalag bara någon sida senare: eftersom den ekonomiska makten inte längre är “politiskt talbar” (99) – det vill säga, otillgänglig för i vid mening politiska förhandlingar – har dragkampen mellan ekonomisk och politisk liberalism “ändrat vardagspolitisk karaktär” (100), ett faktum som enligt Gustavsson och Lindberg ställer delvis nya krav på de inblandade aktörerna: “Det räcker inte att vara förhandlare i ett nationellt system bestående av motstående parter och partier. För att kunna göra skillnad utan att ha något materiellt att erbjuda är den vertikalt arbetande förhandlaren enbart hänvisad till att vara idékritiker […].” (100) Enklare uttryckt: om man inte har någon insats lönar det sig inte att försöka följa spelreglerna – och den enda kvarvarande möjligheten blir då att försöka förändra dem.

Det finns andra inslag i författarnas tankegång som pekar i samma riktning. Så talar till exempel tonvikten på path dependency och den återerövrade insikten om idéers betydelse i nyare samhällsvetenskaplig forskning (120) för humanioras nyvunna betydelse. Men missförstå mig rätt. Jag är inte alls ute efter att slå mig för bröstet i egenskap av ‘humanist’ – en kategori som inte bara är endemiskt oklar utan som jag för egen del, enstaka tidigare engagemang till trots, egentligen aldrig har omfattat – av det enkla skälet att en sådan åtbörd bara skulle bidra, om än på ett bakvänt sätt, till att bekräfta det myckna talet om humanioras kris. (Eller var det kanske rent av ‘humanismens’ kris? Den som det visste.)

Min poäng är helt enkelt att den cementerade gränsdragningen mellan humaniora och ‘samhällsvetenskap’ – som om det bara fanns en enda – har överlevt sig själv, och att detta framstår som ett akut problem i ljuset av Gustavsson och Lindbergs resonemang. För att vi ska kunna “förstå och belysa det ömsesidiga sambandet mellan idéförskjutningar och materiella förändringar” (121), även som ett led i den politiska strävan att samtidigt uppnå en “idéförskjutning” och en “realförskjutning” (91), krävs alltså ett fördjupat samarbete – ett samarbete som, med tanke på författarnas betoning av begrepp som tillämpning (104) och tolkning (105, 131), skulle kunna ta avstamp i ett slags praktisk-hermeneutiskt förhållningssätt. Jämförelsen med “en tränad jurist” är välfunnen – och här kan jag inte låta bli att erinra om en bok som en kollega till mig skrev för ett par år sedan – medan den med en “fackföreningsombudsman” medför ett välkommet vidgande av den metodologiska horisonten (131).

För att sammanfatta: dagens politiska situation ställer krav på en ny avvägning mellan realism och idealism – något som i sin tur gör en détente mellan det samhällsvetenskapliga och det humanistiska blocket, inte bara önskvärd, utan faktiskt helt och hållet nödvändig.

 

3.

Nödvändig, men inte tillräcklig. Faktum är nämligen att situationen också ställer ett tredje krav – vid sidan av ‘maktpolitisk medvetenhet’ och ‘idékritisk förmåga’ – som våra två författare visserligen nämner i förbifarten men inte framhäver lika tydligt, kanske för att de själva inte är fullt medvetna om det. Det strategiska underläget, förklarar Gustavsson och Lindberg, gör det nödvändigt “att idékritiskt ännu starkare kunna hävda sin mening” (102, min kursiv). Men vad betyder ordet starkare i detta sammanhang? För att angripa problemet ur en delvis annan synvinkel: vilka medel står oss till buds, och vilka av dem är att betrakta som ideologiskt – eller, för den delen, vetenskapligt – godtagbara?

Ur det rent ideologiska perspektivet kan frågan vid första anblicken verka tämligen enkel att besvara: en reformistisk grundhållning – den som Gustavsson och Lindberg intar – förpliktigar oss att endast använda fredliga medel. Men tyvärr förskjuter det bara problemet. Följdfrågan blir givetvis precis vilka handlingar som ska betraktas som fredliga i en given situation – och det låter sig inte avgöras på förhand, något som författarna själva framhåller redan i upptakten till sin diskussion (9). Streecks hållning sätter även detta problem i blixbelysning: “För dem som inte vill underkasta sig marknadsrättvisan” – och den är i hans ögon inte mycket till rättvisa –

återstår, med ekonomiskt neutraliserade institutioner för opinionsbildning, bara det som under slutet av 1990-talet betecknades som utomparlamentariska protester: känslomässiga, irrationella, fragmenterade, oansvariga – alltså just vad man kan förvänta sig när de demokratiska kanalerna för intresseartikulation och klargörande av prioriteringar inte fungerar, för att bara samma sak kan komma ut ur dem eller för att det som kommer ut inte spelar någon roll för ‘marknaderna’. (Köpt tid, 189)

I själva verket är detta en bestående stridsfråga inom vänstern: idag sluter de flesta upp bakom ett kategoriskt fördömande av våld som politiskt medel, medan förstörelse eller berövande av egendom – till exempel genom nationalisering – är mera omstritt. (Den senare frågan ställs på sin spets när det kommer till “hypotetisk kapitalförstörelse” i form av uteblivna vinster, något som jag har för mig att Streeck diskuterar någonstans men utan att kunna hitta igen det.)

Även om vi skulle begränsa oss till det särskilda slags handlingar som den brittiske språkfilosofen J. L. Austin kallade ‘talakter’ är gränsen för vilka som ska räknas som fredliga faktiskt allt annat än lätt att dra upp. Både det politiska, det vetenskapliga och det mediala samtalet ställer nämligen historiskt betingade krav – sinsemellan olika, men likväl jämförbara – på ett visst mått av dekorum som i sig bidrar till att kringskära deras politiska slagkraft. Tänk till exempel på Lars Ohlys agerande mot Jimmie Åkesson första gången de skulle dela TV-studio med varandra. Tänk på reaktionerna, de begeistrade såväl som de bestörta, på den grekiske finansministern – förlåt, före detta grekiske finansministern – Yanis Varoufakis’ okonventionella klädstil. Eller, för att hålla sig till ämnet, tänk på förhållandet mellan Streecks ytterst konventionella klädstil (foto: Max-Planck-Institut für Gesellschaftsforschung)…

Streeck_PIC_0117-Vari

… och hans allt annat än konventionella budskap – i sig en indikation, vad han själv än må hävda, på den tyska offentliga debattens relativa vitalitet. För att en idékritik med verklighetsförankring ska kunna göra sig gällande i det rådande politiska och mediala klimatet krävs ett målmedvetet arbete för att förskjuta dessa normer – och då, som Streecks exempel visar, inte så mycket i vår akademiska klädkod som i själva sättet att bedriva vetenskap.

Därav följer den potentiellt avgörande betydelsen av vissa former av konstnärlig forskning, särskild inom områden som arkitektur, design, film, fotografi, fri konst och inte minst mediakonst – det sistnämnda ett fält som tyvärr inte verkar vara särskilt väl utvecklat på svensk mark (men rätta mig gärna om jag har fel). För att bara ta ett enda exempel: tänk på hur Anna Odell, tack vare sina högst okonventionella konstnärliga metoder, lyckades rikta uppmärksamheten mot angelägna samhällsfrågor – om än bara under ordspråkets femton minuter. Därmed vill jag givetvis inte uppmana landets alla akademiker att omgående börja simulera självmordsförsök till höger och vänster för att få upp sina egna problemställningar på den politiska eller mediala dagordningen: konstnärer och forskare agerar i olika sammanhang – åtminstone av hävd – och dessa sammanhang ställer givetvis upp helt olika gränser för vad som är tänkbart och otänkbart, görbart och ogörligt.

Kort sagt: detta är inte en fråga om att okritiskt anamma konstnärliga arbetssätt inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning, men däremot om att förhålla sig till frågor om vetenskaplig metod med en tillräcklig grad av agnosticism – kanske något i stil med Paul Feyerabends klassiska stridsskrift Against method, en bok som jag tyvärr inte har läst – för att inte utesluta möjligheten på förhand. Tillämpade med urskiljning skulle väl valda taktiker och strategier från det konstnärliga fältet kunna hjälpa oss att sätta kraft bakom orden i en post-demokratisk offentlighet som översköljs av oupphörligt stegrade informationsmängder i form, inte bara av texter, utan också av bilder och andra former av data. En ny avvägning mellan realism och idealism är inte tillräcklig: situationen kräver också en hälsosam dos av pragmatism i ordets alla bemärkelser. För att min föreslagna détente mellan det samhällsvetenskapliga och det humanistiska blocket ska kunna få, inte bara kunskapspolitiska, utan också samhällspolitiska följder måste även den konstnärliga forskningen bjudas in till förhandlingsbordet – givetvis under förutsättning att fältet inte redan har kört fast i en navelskådande självtillräcklighet.

Apropå data kommer digitala metoder uppenbarligen också att spela en viktig roll, men bara på samma grundläggande villkor: att de inte fetischeras på grund av sin påstådda nymodighet – när till och med de ökänt bakåtsträvande humanisterna faktiskt har arbetat med sådana metoder ända sedan datorteknikens barndom – utan istället tillämpas med urskiljning och alltid med vetenskapliga intressen för ögonen. Bara på så sätt kan vi leva upp till Gustavsson och Lindbergs ideal om en politisk reformism som är ”på en gång maktpolitiskt medveten och idékritiskt effektiv” (106, min kursiv) – det vill säga, snarare än bara ”skicklig” (104) eller ”vältränad” (118). Sakkunskap och metodologisk finess är lika viktiga som någonsin, men det räcker inte längre bara med dem. Utan förmågan att få gehör för våra budskap riskerar vi, trots de bästa av föresatser, att sälla oss till den växande skaran av välutbildade men tandlösa ”symbolanalytiker” (119). Även insikter i journalistik, kommunikation och – ve och fasa – marknadsföring är relevanta i sammanhanget, så länge en (medveten eller omedveten) identifikation med bakomliggande ideologier inte följer med på köpet.

 

4.

En sådan bred kulturvetenskaplig koalition skulle kunna använda sig av universitetet självt som en politisk språngbräda, en möjlighet som Gustavsson och Lindbergs hänvisning till “civila motrörelser” (133, min kursiv) inte tycks omfatta. För att ta min egen alma mater som exempel: dåvarande Göteborgs högskola växte fram ur det lokala civilsamhället, men formellt sett var den från första början underställd Kungl. Maj:t. Min poäng är egentligen inte att förutsättningarna har varierat, utan att dessa variationer spelar mindre roll i sammanhanget. Oavsett om det är civilt eller statligt, lokalt eller nationellt, hör universitetet onekligen hemma bland Streecks ‘ruiner’ – samtidigt som det alltjämt (trots alltmer långtgående nyliberala reformer, inte minst i England) utgör en väsentlig transnationell närvaro, nämligen i samma mån som välfärdsstaten i sig utgjorde en transnationell företeelse. Frågan blir då om och hur detta transnationella nätverk, på ett mera effektivt sätt än i dagsläget, låter sig mobiliseras för en vertikal reformism i Gustavsson och Lindbergs mening? Det saknas uppenbarligen inte fickor av motstånd, men är det möjligt att bryta deras isolering?

Till stor del är detta givetvis en fråga om praktisk organisation, både intra- och interakademiskt – det vill säga, såväl inom som mellan lärosäten – men det handlar också om teoretisk inriktning. Samhällsvetare och konstnärer får tala för sig själva, men för humanisternas del vill jag peka på en viktig konsekvens: den taktiska nödvändigheten av att överge vissa teoretiska positioner som, genom att hålla fast vid sedan länge överspelade konfliktlinjer såväl som en överdrivet esoterisk tankestil, tyvärr tenderar att motverka sitt eget syfte. Det gäller i mina ögon både vissa former av akademisk identitetspolitik och det slags hermeneutisk teori som fortfarande ser som sin mission att bekämpa positivismens väderkvarnar.

Vad som behövs idag är faktiskt raka motsatsen: en återerövring av begreppet vetenskap, betrakat som ledstjärna för universitetet som samhällsbärande institution, ur ett medvetet och uttalat politiskt perspektiv. Om jag får fortsätta att ta mig friheter skulle jag vilja beskriva detta projekt som en autonomireform underifrån, helt i linje med befintliga initiativ för att återerövra ett mått av professionellt självbestämmande (till exempel Professionsförbundet, där Gustavsson själv och flera av hans kollegor i Uppsala är involverade).

Visserligen intar akademiker som grupp, på grund av ämbetets hävdvunna sociala och ekonomiska status, överlag en tvetydig position på gränsen mellan Streecks “statsfolk” och “marknadsfolk” (jfr. Köpt tid, 105). Vetenskapen som sådan framstår däremot som ett otvetydigt politiskt projekt – även om det givetvis ofta har låtit sig utnyttjas för ekonomiska syften – som under loppet av 1900-talet har fått en allt tydligare demokratisk inriktning.1 För att urskilja detta måste vi antingen förskjuta fokus till vad jag vill kalla den ”nollte” uppgiften – mer om den i ett kommande inlägg – eller också bli påminda av yttre inskränkningar. Som i Storbritannien i kölvattnet av finanskrisen 2008, som i Frankrike för två år sedan – eller som i Makedonien tidigare i år:

In the wake of student protests against controversial university reforms in Skopje at the beginning of this year and in Belgrade at the end of last, the editors of Frakcja (Croatia) reflect: ‘the struggle to preserve the university as such is an important locus of political articulation all over the post-Yugoslav region’. They recall too similar protests in 2009 in Zagreb, which spread through Croatia. The editors discern a Europe-wide trend when viewing these cases alongside the recent Maagdenhuis occupation at the University of Amsterdam, remarking: ‘the privatization of universities [is] a neuralgic point in the context of late capitalism’. (Eurozine)

Nåväl. Allt detta utgör förstås ett paradexempel på ett så kallat ‘orealistiskt’ förslag, uppenbart formulerat av ett yrhuvud till humanist. Förhoppningsvis ska väl åtminstone någon enstaka samhällsvetare finna det i sitt förhärdade hjärta att bistå med lite välbehövlig ‘maktpolitisk medvetenhet’ – och förhoppningsvis ska åtminstone någon konstnärlig forskare visa sig respektlös nog att hävda betydelsen av sin teoretiska praktik, inte bara inom sitt eget begränsade fält, utan också i ett vidare vetenskapligt sammanhang.

Innan jag sätter punkt vill jag passa på att återvända till Gustavsson och Lindberg, och närmare bestämt till avslutningen på deras diskussion. Där redogör de båda författarna nämligen för varför de, till skillnad från Streeck, förhåller sig försiktigt optimistiska – trots att de i det stora hela delar hans analys av den fortgående maktförskjutningen från det politiska till det ekonomiska området. “Däremot”, anför de mot sin tyske kollega,

har det inte skett någon förskjutning vad gäller medborgarnas faktiskt omfattade samhällsideal. Inget tyder på att principerna om jämlikhet, demokrati och välfärdsstat är mindre folkligt förankrade idag än vad de var för tjugo, trettio eller fyrtio år sedan. Skälet för att hysa begränsad tillförsikt är följaktligen de möjligheter till indirekt inverkan, som denna mer nyanserade bild av förändringen erbjuder. Förändringen har inte varit fullt så radikalt omgestaltande som marknadsfundamentalisterna skulle önska. (133)

Utan att vilja avfärda denna slutsats helt och hållet måste jag ändå fråga mig om författarnas resonemang inte rymmer ett visst mått av önsketänkande – av ‘sken’ snarare än ‘sak’, för att begagna sig av en av deras egna distinktioner. Närmare bestämt tror jag att man bör rikta åtminstone tre invändningar mot påståendet om ‘medborgarnas faktiskt omfattade samhällsideal’. För det första: hur fullständig var uppslutningen kring välfärdsstaten till att börja med, det vill säga, innan den nyliberala strömkantringen satte in? Denna fråga kan Gustavsson och Lindberg säkert besvara på egen hand. För det andra: i vilken grad har den, trots att stödet även fortsatt säkerligen är betydande, ändå undergrävts till följd av samhällsutvecklingen – i synnerhet hos den generation som har präglats av 90-talskrisen? Här får vi snarare vända oss till sociologerna efter svar: till exempel hade det varit intressant att höra vad någon som Roland Paulsen skulle säga om saken. Samt, för det tredje: vilka samhälleliga resurser låter sig fortfarande mobiliseras för en demokratisk motoffensiv?

Det är den sistnämnda frågan som jag har försökt att besvara här, om än ur ett tämligen egensinnigt perspektiv.

  1. Här kan man jämföra med vad Gustavsson och Lindberg har att säga om innebörden av ett “vetenskapligt förhållningssätt” och dess relation till en politisk reformism (92ff.).