Den 27 september startar Andreas Önnerfors, docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, ett upprop för att avsätta Alice Teodorescu som politisk redaktör på Göteborgs-Posten, ett initiativ som han också torgför i ett inlägg på sin privata Facebook-sida. Uppropet får visst stöd men möter även massiv kritik: innan dagen är slut har Önnerfors fått drevet efter sig, ångrat sitt tilltag och publicerat en halvkväden avbön på en blogg avsedd för hans kampanj – en sida som han sedermera tar bort helt (men som fortfarande finns arkiverad på annat håll). Under de följande dagarna kommer också skarpa genmälen från ett antal profilstarka debattörer, liberaler såväl som konservativa. Sin mest spefulla formulering får kritiken i en krönika av Johan Hakelius:

Antagligen borde det uppröra att en universitetslektor brinner så starkt för att tysta röster han inte gillar, genom att hota annonsörer och tala med skribenternas chefer, men den här lektorn är nog tyvärr i gott sällskap på universiteten numera. Man vänjer sig vid dessa smådiktatorer, dessa 50-öres-Honeckers, som ser som livsuppgift att utfärda yrkesförbud för alla som inte marscherar i takt.

Hur välvässad hans penna än må vara tycks Hakelius’ slutsatser dock vara något förhastade, för Önnerfors’ agerande sticker i ögonen även på många inom hans eget skrå: inte nog med att han har framträtt med akademisk titel och anknytning, dessutom har han använt sin officiella e-post som kontaktadress. Vilka åtgärder hans lärosäte kommer vidta är i skrivande stund oklart, men något slags reprimand är rimligen att vänta: enligt universitetets regelverk får e-postadresser och andra  IT-resurser inte användas “för att på otillbörligt eller oetiskt sätt sprida, förvara eller förmedla information […] som, utan koppling till användares roll vid GU, är att betrakta som politisk, ideologisk eller religiös propaganda”.

Följande inlägg ska inte handla om ovanstående incident. Däremot säger det förhoppningsvis något om hur en “50-öres-Honecker”, för att låna Hakelius’ välfunna tillmäle, framstår i sin naturliga livsmiljö, det nyliberala universitetet. Vad som följer är en redogörelse, förhoppningsvis uttömmande men ändå så kortfattad som möjligt, för vad jag har valt att kalla “fallet Önnerfors”. Jag har vinnlagt mig om att inta ett sakligt förhållningssätt men vill samtidigt förmedla något av min egen indignation över det inträffade; oavsett vilket talar jag enbart för mig själv och utifrån mitt eget omdöme. Eftersom handlingarna i ärendet är offentliga (Dnr D 2017/121) har den som så vill alla möjligheter bilda sig en egen uppfattning – medan den som bara är intresserad av själva kontentan kan hoppa direkt till sammanfattningen.

Förra hösten hade jag en tidsbegränsad anställning vid Göteborgs universitet som vikarierande lektor i idéhistoria. På en av de kurser där jag undervisade skulle studenterna bland annat lämna in ett antal skriftliga redovisningar, och till en början verkade allt rulla på som vanligt. Någon månad in på terminen fick jag dock in en redovisning som låg iögonfallande långt under förväntningarna för en kurs på avancerad nivå. Studenten ifråga fick en andra chans och skickade också in en ny version, men inte heller den kunde jag godkänna. Jag försåg henne då med nya, utförligare instruktioner om vad som förväntades och gjorde klart att uppgiften skulle bli underkänd om nästa försök inte heller höll måttet.

En vecka senare skickade studenten ytterligare en version av redovisningen, den tredje i ordningen, i ett för övrigt tomt mail. Ett ögonkast räckte för att konstatera att den nya texten i alla avseenden – uppbyggnad, stil, referensramar med mera – befann sig på en ojämförligt högre nivå än de två föregående. Medan de tidigare versionerna gjorde ett i det närmaste gymnasialt intryck föreföll den nya snarast vara skriven av någon med en idéhistorisk forskarutbildning i bagaget. Vid det här laget hade jag också fått möjlighet att bilda mig en första uppfattning om den större situationen kring studenten: det visade sig att hon inte bara hade en intim relation med en av de fast anställda lärarna vid institutionen utan också hade dragit oskälig fördel av deras förhållande, något som hade gjort hennes medstudenter upprörda. Lärarens namn kan ni redan gissa, så låt oss för enkelhets skull kalla honom “docenten”.

När jag först fick höra talas om dessa omständigheter uppfattade jag dem som ovidkommande för min del, men skillnaden i nivå mellan de två första versionerna av redovisningen och den tredje fick dem genast att framstå i en annan dager. Kunde det vara så att studenten hade fått hjälp med att skriva sin inlämningsuppgift av docenten, eller hade han rentav skrivit den åt henne? Det skulle i så fall vara en ytterst allvarlig förseelse – att hjälpa en student att fuska är en av få saker som kan få en universitetslärare avskedad – men en rad sakförhållanden pekade faktiskt på att så var fallet.

Till att börja med: samma dag som jag gav studenten en tredje och sista chans hade docenten skrivit till en av våra gemensamma kollegor och begärt att få tillgång till litteraturen på kursen, enligt egen uppgift för att han ville “kolla upp en sak om källtexter”. För det andra: ett antal detaljer i redovisningen – syntaktiska egenheter, icke-idiomatiska vändningar, termer på originalspråk och liknande – tydde på att den var skriven av någon som tänker på tyska, och docenten är händelsevis född och uppvuxen i Tyskland. För det tredje: ett utdrag ur universitetets e-postlogg visade svart på vitt att docenten hade varit inblandad. Mitt mail om version 2 av redovisningen hade studenten vidarebefordrat till honom så gott som omgående – strax innan han skrev till vår kollega och förhörde sig om kurslitteraturen – och samma kväll hade han svarat studenten med ett mail med ämnesraden “text”.

Det sistnämnda meddelandet skickades från docenten till studenten kl. 19:11. Åtta minuter senare, alltså kl. 19:19, skapade studenten ett nytt Word-dokument som hon redigerade i sammanlagt sju minuter (att jämföra med 45–50 minuter för de två föregående, ojämförligt mindre genomarbetade texterna). Det är detta dokument som studenten några dagar senare skickade till mig som version 3 av redovisningen; klockslag och redigeringstid framgår av filens metadata.

Att docenten har spökskrivit en inlämningsuppgift åt en student som han också har ett förhållande med är den enda rimliga slutsatsen av ovanstående omständigheter. Dessutom är den bild av händelseförloppet som de båda misstänkta själva efterhand försökte torgföra inte bara självmotsägande på ett antal punkter utan också logiskt orimlig, eftersom den förutsätter att studenten ska ha lyckats maila dokumentet till sig själv från en dator på docentens kontor, ta på sig sina ytterkläder, lämna universitetsbyggnaden, låsa upp sin cykel, ta sig från ena sidan av centrala Göteborg till den andra (lågt räknat 2.5 km fågelvägen), låsa cykeln, gå in i sin bostad, sätta igång sin egen dator, starta e-postprogrammet, öppna mailet hon skickat till sig själv, ladda ner den bifogade Word-filen, öppna den och kopiera in texten i ett nytt dokument – alltsammans på åtta minuter blankt. Hur det skulle kunna ha gått till har ingen av dem lyckats förklara – föga fövånande, eftersom det helt enkelt är fysiskt omöjligt. (Den logiska kullerbyttan är desto lättare att göra reda för: de båda enades förmodligen om sin version innan de insåg att de exakta tidpunkterna framgick av dokumentets metadata.)

När jag återgav allt detta för mina överordnade – institutionens dåvarande prefekt, viceprefekt för utbildning, studierektor och studievägledare – insåg de omedelbart allvaret, men flera av dem reagerade till en början med uppgivenhet snarare än upprördhet: erfarenheten säger att det är ytterst svårt att få studenter fällda för fusk, åtminstone om alstret ifråga inte fastnar i universitetets automatiska system för plagiatkontroll (vilket en spökskriven uppgift givetvis inte skulle göra). Efter vidare utredning stod det dock klart att våra misstankar måste resultera i en anmälan till den så kallade disciplinnämnden, den instans vid universitetet som har att hantera dylika frågor och besluta om eventuella åtgärder. I det läget befriades jag också från hela ärendet av insitutionsledningen, som bland annat tog kontakt med universitetets jurister och avdelning för IT och säkerhet.

Under de följande veckorna kom händelserna slag i slag. Redan nästa dag fick ledningen besked från IT-avdelningen om att docenten hade raderat samtliga mail om inlämningsuppgiften, inte bara från sin inkorg utan också från papperskorgen. “Min bedömning efter granskningen”, förklarade deras kontakt i sitt meddelande, “är att mailen i fråga har raderats medvetet i ett försök att dölja vad som pågått. Andra mail, av privat natur, skickade till studenten finns nämligen kvar, så att hävda att privata eller känsliga mail regelbundet raderas går inte.” (På tal om självmotsägelser: att han hade raderat mailen skulle docenten först medge och därefter förneka.)

Följande dag kallades docenten till ett enskilt samtal med institutionens prefekt och proprefekt, ett möte som prefekten summerade i ett mail samma kväll: “Han berättade att han visst hade hjälpt studenten, det kunde han inte neka till, men han menade att han inte gjort så mycket mer än diskutera tentamensfrågorna och källtexterna som skulle analyseras. Kanske dikterat några rader.” (Docenten själv skulle senare förneka, inte att han hade medgivit detta, men däremot att han verkligen hade hjälpt studenten. Det var bara “akut stress”, hävdade han nu, som fick honom att halvt om halvt erkänna något han inte alls hade gjort. En rimligare tolkning är att det var först i efterhand som han insåg att erkännandet skulle kunna få honom avskedad.)

Följande vecka kallades studenten till ett möte med viceprefekt och studierektor där hon skulle få ge sin version av hur det hade gått till när texten ifråga skrevs. Av minnesanteckningarna från mötet framgår bland annat följande: “[Studenten] medger att hon [har klistrat in texten från ett annat dokument]. [Viceprefekten] frågar varför detta omständliga och udda förfarande, men [studenten] ger ingen förklaring. På frågan om [studenten] gjort på det viset någon annan gång blir svaret nej.”

Det skulle dröja ytterligare ett par veckor innan alla nödvändiga handlingar hade sammanställts och institutionen kunde skicka in en formell anmälan till disciplinnämnden. Under tiden måste de båda misstänkta ha dragit slutsatsen att “anfall är bästa försvar” – och från den stunden var det “öga för öga, tand för tand” som gällde. Jag hade begärt ut studentens och indirekt docentens mail; de svarade med att begära ut mina mail. Jag hade fått studenten och indirekt docenten anmäld; de svarade med en anmälan om trakasserier och kränkande särbehandling på grund av kön, riktad mot mig personligen, en anmälan vars beskrivning av händelseförloppet var ytterst tendentiös och bitvis rent fingerad.

Det uppenbara syftet: att diskreditera mig med alla till buds stående medel och på samma gång förskjuta fokus från dem själva till mig, förvandla studenten från anklagad till offer. Om jag verkligen hade utsatt studenten för trakasserier, varför skulle hon då ha väntat med att anmäla mig tills hon själv hade blivit anklagad för fusk? (Docentens förklaring – att han själv hade avrått henne i syfte att “undanhålla institutionen skada” – rimmar påfallande illa med hans eget efterföljande agerande och visar dessutom ytterligare prov på bristande omdöme: att uppmana en student att inte anmäla upplevda trakasserier strider mot universitetets regelverk.)

Som om detta inte vore nog riktade docenten dessutom ett antal skrivelser till perfekten vid vår gemensamma institution där han konsekvent omnämnde mig som “vikarierande lärare” och sig själv som “fast anställd docent” (därav epitetet), ifrågasatte både kursens upplägg och min lämplighet att undervisa på den, samt förde ett långt, formalistiskt resonemang om inlämningsuppgiftens ordalydelse som i praktiken skulle omöjliggöra alla former av examination. (“Vad betyder att ‘förhålla sig till litteraturen’? Hur förhåller man sig? Är det en generisk färdighet? Är det en färdighet studenterna har undervisats på under kursen? Hur skall ‘bärande resonemang sammanfattas’? Vilka resonemang är ‘bärande’? Vad betyder egentligen att ett resonemang till skillnad från ett annat är bärande? På vilket sätt? Är det en generisk kunskap studenterna har undervisats på under kursen och som därför kan vara underlag för examination? Tillhör de examinationsmålen för kursen?” Och så vidare, och så vidare.)

När studenten sedan fick lämna synpunker på institutionens anmälan var det återigen enligt devisen “anfall är bästa försvar”. I sitt yttrande valde hon – eller rättare sagt de, för skrivelsen är i långa stycken identisk med en av de som docenten redan hade skickat till prefekten – att bemöta misstanken om fusk genom att hävda att anmälan mot henne “är ett tydligt prov på den strukturella ojämställdheten [sic] som råder inom akademin”. Detta med direkt hänvisning till det då pågående Akademiuppropet, universitetsvärldens svar på #metoo-kampanjen, och mera specifikt till ett uttalande i frågan av Eva Wiberg, universitetets nyblivna rekor, som enligt reglementet är den som presiderar över disciplinnämndens sammanträden och beslutar i inkomna ärenden.

Anmälan skickades in i mitten av november – men på grund av ärendets omfattning och komplexitet kunde det behandlas av disciplinämnden först efter julledigheterna, närmare bestämt den 15 januari i år. Till detta möte behövde jag tack och lov inte infinna mig: min återgivning bygger huvudsakligen på prefektens minnesanteckningar. Infann sig – formellt sett i egenskap av stödperson åt studenten – gjorde däremot docenten, som trots att han inte var kallad till mötet och egentligen inte hade yttranderätt ändå tilläts breda ut sig på andras bekostnad. Mot misstanken om att ha spökskrivit studentens redovisning försvarade han sig med att han minsann har “en klanderfri internationell akademisk karriär” bakom sig, och i gengäld hävdade han att såväl viceprefekten som jag själv är kända för vår “pennalism och formalism”. (Den förra anklagelsen är så anstötlig att jag förbigår den med tystnad; den senare är minst sagt pikant med tanke på det resonemang som jag har citerat här ovanför.)

Studenten, å sin sida, höll ett anförande som hade skrivits ner på förhand där hon – alltjämt enligt prefektens minnesanteckningar – “talade förhållandevis lite om själva det inskickade dokumentet anmälan gäller och mer om hur hon känt sig motarbetad som kvinna vid Göteborgs universitet”. Både docenten och studenten uppträdde dessutom störande under sammanträdet: pratade när andra hade ordet, avbröt dem innan de hunnit tala till punkt, fnös åt dem och stirrade ut dem. Ingen av dem kunde besvara de avgörande frågorna: om skillnaden i nivå mellan de olika redovisningarna, om erkännandet som sedan förnekades blankt, om de logiska kullerbyttorna i den egna skildringen av händelseförloppet.

Och hur avlöpte mötet? “Nämnden sammanträdde en dryg kvart innan parterna inkallades för att ta del av beslut i ärendet. Nämnden frikände studenten från misstanke om försök till vilseledande.”

För att sammanfatta: på ytterst goda grunder misstänks en student ha fått “otillbörlig hjälp”, som det heter i universitetets egna riktlinjer, av en docent som hon också har en intim relation med – men trots att fem lärare, flera av dem med mångårig pedagogisk erfarenhet, har gjort samma bedömning av situationen, trots att det föreligger vad som kan betraktas som teknisk bevisning (i form av e-postloggen och dokumentets metadata) mot de båda misstänkta och trots att deras eget försvar är logiskt osammanhängande – trots allt detta frias studenten av disciplinnämnden med hänvisning till att “utredningen inte ger tillräckligt med underlag”. Och om studenten inte har befunnits skyldig till fusk, då kan docenten inte heller befinnas skyldig till medhjälp.

Enligt tillförlitliga källor blev till och med universitetets egna jurister tagna på sängen av mötets förlopp, och det är inte svårt att förstå varför: det går knappast att föreställa sig ett fall av otillbörlig hjälp med en mer övertygande bevisning, åtminstone bortsett från ett regelrätt (och fullständigt) erkännande. Nämndens avgörande ger i praktiken andra studenter carte blanche att fuska på samma sätt och utgör därmed ett incitament för lärare att helt enkelt låta misstankar om fusk av detta slag passera. Men beslutet är likväl fattat, och eftersom det handlar om ett rektorsbeslut går det inte att överklaga. (Om studenten däremot hade blivit fälld skulle hon ha kunnat driva ärendet vidare till förvaltningsrätten.) I formell mening är “fallet Önnerfors” alltså avslutat, trots att docentens uppträdande under mötet om möjligt hade bidragit ytterligare till misstankarna.

På tal om det: två dagar efter disciplinnämndens frikännande publicerade docenten inlämningsuppgiften oavkortad i ett inlägg på sin personliga blogg, inramad av raljerande kommentarer om hur texten är “på gränsen till genialitet” och hur dess publicering på bloggen “länder studenten till heder”. Angående den avgörande frågan tillade han: “Författarskapet har redan eggat till många spekulationer, men förblir här anonymt.” Så mycket närmare ett erkännande kan man knappast komma under omständigheterna. (Dessutom säger det en hel del om docentens narcissistiska läggning.)

Resten av efterspelet – hotfulla meddelanden, misstänkta stölder ut postfack, arbetsmiljöutredning, psykologbesök med mera – behöver vi inte gå in på här: själv berördes jag lyckligtvis inte eftersom mitt vikariat redan hade upphört vid det laget. Innan dess gjorde jag dock ett sista försök att driva ärendet vidare: trots min egen tveksamhet inför vissa aspekter av deras arbete valde jag att kontakta Academic Rights Watch och beskriva händelseförloppet för dem. “Med facit i hand”, förklarade jag, “är det svårt att förstå docentens agerande som annat än ett medvetet och cyniskt utnyttjande av byråkratins svagheter för sina egna syften, utan någon som helst hänsyn till konsekvenserna för sina kollegor, för institutionen i stort eller ens för studenten själv i ett större perspektiv.” Precis som alla andra förstod ARW givetvis allvaret i situationen, men på grund av sina begränsade resurser såg de sig helt enkelt tvungna att prioritera andra ärenden. De höll dock öppet för att eventuellt återkomma till docentens fall i framtiden.

Och docenten själv? Han befinner sig i skrivande stund på en så kallad teaching sabbatical – ett pedagogiskt utbyte som tidigare gick under beteckningen “Excellence in Teaching” – vid ett prestigefyllt college på amerikanska östkusten; det är därifrån som han startade sitt upprop mot Alice Teodorescu.

Formellt sett är “fallet Önnerfors” som sagt ett avslutat kapitel. Varför har jag då bemödat mig med att redogöra för det, och dessutom i sådan detalj? I första hand som ett slags personligt bokslut – men också på grund av en allt starkare känsla av att det helt enkelt inte får sluta här, att denna ovärdighet – för det är just vad det handlar om – inte kan stå oemotsagd. Och varför har jag i så fall dröjt så länge med att skriva? Till att börja med för att jag, tack och lov, har haft bättre saker för mig – fast jag har också behövt smälta intrycken, komma över mitt eget obehag inför hela historien…

… och avvakta det rätta tillfället? Onekligen – men när Önnerfors drog igång sitt upprop mot Teodorescu hade jag redan beslutat mig. Den avgörande impulsen blev debatten mellan ARW och Lars Anell, tidigare ordförande i Vetenskapsrådets styrelse, om forskningens oberoende och svenska universitetsrektorer agerande – eller brist på agerande – när det inskränks. Debattörernas huvudtes: “att det svenska systemet för att utse styrelse och rektorer vid högskolorna främjar rektorer som går regeringens och politikens ärenden, snarare än den fria vetenskapens. […] Den som studerar vår dokumentation måste förundras över hur frånvarande rektorerna är när akademiska och demokratiska rättigheter står på spel.”

Min historia är visserligen inte ett exempel på en inskränkning av forskningens oberoende, men väl på en kränkning av den akademiska friheten i ordets mest grundläggande mening: friheten att utöva ett professionellt omdöme. Självfallet ska studenter kunna ställa krav på rättssäkerhet, men om möjligheten för lärarkollegiet att agera på en välgrundad misstanke kringskärs så fullständigt av det byråkratiska maskineriet som i detta fall befinner vi oss på ett brant sluttande plan. Vilken är egentligen den största skandalen: Önnerfors’ agerande i sig eller det faktum att han kunde komma undan med det?

Å andra sidan: även om Önnerfors lyckades utnyttja byråkratins svagheter för sina egna syften, som jag formulerade det i mitt mail till ARW, så finns det givetvis en individ som formellt sett är ansvarig för utfallet – nämligen universitetets rektor. Med de båda misstänktas opportunistiska anspelningar på #metoo-kampanjen i åtanke, och mot bakgrund av Eva Wibergs uttalat höga ambitioner i samma frågor, är det inte otänkbart att hon valde den enkla utvägen för att undgå risken för negativ publicitet i en politiskt brännbar situation – något som, för att uttrycka sig diplomatiskt, knappast kan sägas gynna #metoo-rörelsen som sådan.

Men det är förstås inget annat än spekulationer, och med andra utgångspunkter skulle man komma till delvis andra slutsatser. Bara en sak står fullständigt klar: utifrån de faktiska omständigheterna i fallet är rektors beslut obegripligt – och inbjuder därigenom till just spekulationer. Svagt akademiskt ledarskap? Det nyliberala universitetets varumärkesbyggande? Var och en får bilda sig sin egen uppfattning, och den ena tolkningen utesluter inte nödvändigtvis den andra.

Vilka slutsatser har jag då dragit av allt detta för egen del? Det är fortfarande för tidigt att säga – men jag märker på mig själv att jag har ännu mindre tålamod än förut med det faktiskt existerande universitetets många avigsidor: falskheten, anpassligheten, närsyntheten, självgodheten, den grasserande karriärismen… Samtliga egenskaper som visserligen är endogena och endemiska i det rådande akademiska systemet, men som för mig har kommit att förkroppsligas av Andreas Önnerfors. Kanske är det faktiskt så som jag hävdade för en gammal kollega när vi träffade på varandra i korsningen nedanför Näckrosdammen: att universitetet och “docenten” förtjänar varandra. Kanske är det hög tid att börja bygga nya institutioner.

Eller omvänt: om Andreas Önnerfors utgör “fallet”, till vilken kategori ska då detta fall hänföras? För att avslutningsvis citera en penna som är ojämförligt mycket skarpare än vad Johan Hakelius’ någonsin kommer att bli:

[…] människor som är villiga att bekänna sig till vad som helst när som helst bara de kan dra nytta av det; principlösa och ryggradslösa människor, som av maktlystnad och för personlig vinnings skull är beredda att göra vad som helst; människor med servil läggning, som inte generar sig för någon som helst självförnedring och som när som helst är beredd att offra både sina närmaste och sin egen heder för ett tillfälle att behaga de mäktiga.