En vidareutvecklad version av följande tankegång – om mångmiljonsatsningen UGOT Challenges och ”vetenskapens integritet” – publicerades sedermera i GU Journalen, Göteborgs universitets egen personaltidning, med en replik av universitetets vicerektor för forskning och en slutreplik av undertecknad (nr. 1, 2016 – finns att läsa antingen på papper eller också på nätet). Om någon till äventyrs skulle vara intresserad av textens första, kortare tappning låter jag den kvarstå här. En av drivkrafterna bakom den utveckling jag beskriver, tillämpningen av bibliometriska metoder i utvärdering och styrning av universitetets verksamhet, uppmärksammas i ett debattinlägg av Barbro Wallgren Hemlin i följande nummer av samma tidskrift.

Det är inte bara vädret som är ostadigt. Även kring Göteborgs universitet har det stormat på sistone, inte minst i samband med det nya Segerstedtinstitutet. Och visst är det viktigt att universitetets verksamhet granskas både inifrån och utifrån. Samtidigt ligger det en risk i att bara tala om driftsfelen och inte om den dagliga driften.

Idag skulle UGOT Challenges, GU:s nya storsatsning, ha invigts under pompa och ståt i Vasaparken – men på grund av stormskador på universitetets gamla huvudbyggnad har evenemanget i sista stund fått flyttas till Medicinareberget. Hur som helst: 300 miljoner kronor ska investeras i sex nya tvärvetenskapliga centra där svar på några av vår tids globala utmaningar ska forskas fram. ”Med ny kunskap, nya perspektiv och goda samarbetspartners kommer Göteborgs universitet att bidra till en bättre framtid”, heter det i utlysningen. Det kan framstå som en kursändring, men tyvärr är risken stor att det bara blir mer av samma. I så fall beror det inte på forskningen i sig, som säkert kommer att bli förstklassig, utan snarare på att UGOT inte tar sikte på det som idag utgör universitetets grundproblem.

Vetenskaplig kunskap är otänkbar utan specialisering – men idag har specialiseringen drivits så långt att grundläggande akademiska värden äventyras. Trots att samtalet mellan forskare utgör vetenskapens livsnerv präglas dagens universitet i oroväckande grad av olika former av envägskommunikation. Vad som står på spel är alltså inte bara en eller annan forskningsinriktning utan vetenskapens själva integritet. De senaste årtiondenas forskningspolitiska reformer och en alltmer genomgripande ekonomistyrning har fått till följd att enskilda forskare knappt har någon anledning att faktiskt tala med varandra längre. Istället ägnas allt mer tid åt att plocka poäng i olika system för ”kvalitetssäkring” som i själva verket har mer med kvantitet att göra. Inom skolan, vården och polisen har motsvarande situation rönt stor uppmärksamhet eftersom den leder till så uppenbara effektivitetsproblem, men tillståndet inom akademin diskuteras bara i undantagsfall utanför fackpressens snäva krets. Det är beklagligt. I ett demokratiskt samhälle har universiteten en ovärdelig uppgift. Om förutsättningarna för att fullgöra den försämras borde det vara en allmän angelägenhet.

Det är här som GU:s nya storsatsning framstår som missriktad. Visst är det bra att man vill samla forskare från olika områden kring avgörande samhällsfrågor, men UGOT adresserar inte de lika avgörande frågor som har att göra med det akademiska samtalets integritet, styrformernas oavsedda effekter och, sist men inte minst, förutsättningarna för verkligt innovativa miljöer. Miljöhistorikern Sverker Sörlin, som tidigare ingick i GU:s styrelse, har nyligen satt fingret på behovet: vad dagens samhälle i första hand lider brist på är inte ny expertkunskap utan istället nya ”allianser mellan vetande och värderingar”. Inte bara specialisering, alltså, utan också en motvikt i form av nya helhetsgrepp, nya arbetsformer, nya visioner för framtiden. Kort sagt: inte bara mera av samma utan ett verkligt nytänkande om universitetets roll och funktionssätt. Utan en klar insikt i dessa problem och en tydlig vilja att lösa dem är risken stor att de nya centrumbildningarna bara kommer att driva den rådande överspecialiseringen till nya höjder.

Vad skulle då kunna göras? De allt starkare centrifugalkrafter som verkar på dagens universitet måste balanseras av en satsning också på det som Sörlin kallar ”integrativ” forskning, där olika former av vetenskaplig expertis kan möta både varandra och en vidare offentlighet utan att underkastas ett på förhand uppställt mål. Ett försök i den riktningen är den verksamhet som sedan ett tiotal år har bedrivits på Jonsereds herrgård. Här finns fröet till ett friare och mera gränsöverskridande samtal. Efter den så kallade autonomireformen står det lärosätena fritt att ta detta slags initiativ.

Men enbart frihet räcker inte. För att gå mot strömmen i ett alltmer globaliserat universitetssystem krävs det också mod. Sådant som vi förknippar med Torgny Segerstedts namn.