Eller: en lapidarisk kommentar till replikskiftet mellan Göran Larsson (inlägg samt slutreplik) och Åsa Arping (replik) i Göteborgs-Posten härförleden.


Som allmänkulturellt fenomen betraktat uppvisar debatten om humanioras eventuella kris en viss periodicitet: för att hålla sig inom Göteborgs-Postens egna spalter vill jag minnas att det var för omkring tio år sedan som den senast blossade upp på allvar, då med namn som Tomas Forser och Lisbeth Larsson bland kombattanterna. Vad som blev sagt den gången är det inte längre någon som minns – möjligen med undantag för de rena pinsamheterna, som när bröderna von Humboldt hux flux blev till en och samma person – men då som nu är det, betecknade nog, först och främst humanisterna själva som vill ha ett ord med i laget (med den evigt talträngde Bo Rothstein som stående undantag). 

Åsa Arpings inlägg skiljer sig dock från mängden genom att i det närmaste helt underkänna humaniora som kategori: ”först och främst”, förklarar hon, handlar det om ”en organisatorisk konstruktion, bestående av ett antal olika discipliner […] som har ansetts så närliggande att de också kan höra ihop administrativt och ekonomiskt”. Att detta är en tämligen missvisande beskrivning av det humanistiska områdets historiska tillkomst kan vi lämna därhän för ögonblicket. Mera intressant är den uppenbara följdfrågan: om humaniora bör förstås som föga mer än ”en organisatorisk konstruktion”, hur kan dess företrädare stillatigande finna sig i att begreppet får fortsätta lägga sin våta filt över de ingående kunskapsfältens självständiga utveckling?

Udden i frågan är riktad, inte bara mot Arping själv i egenskap av professor i litteraturvetenskap – en av humanistiska fakultetens allra humanistiskaste ämnen – utan lika mycket mot Göran Larsson i egenskap av prodekan för nämnda fakultet. Ja, faktum är att varje forskare eller lärare (och, för den delen, varje tankemedja) som frivilligt pyntar sig med humanioras fjädrar också borde kunna besvara frågan: vad ska vi egentligen med begreppet till? I korridorerna och kafferummen på Humanisten finns det ju hur som helst inga humanister, bara litteraturvetare och religionssociologer, vetenskapsteoretiker och språkteknologer, matematiska logiker och meta-etiker, generativa grammatiker och rätoromanister… (Visst nej, de där småspråken lade vi ju ner för åratal sedan.) 

Kort sagt, bara forskare och lärare inom enskilda och inte sällan ytterligt specialiserade fält som aldrig kommer på tanken att beskriva sig själva som humanister – åtminstone inte förrän debatten om ”humanioras kris” blossar upp nästa gång, i Göteborgs-Posten eller annorstädes. Så varför framhärda i att hålla fast vid själva begreppet, vare sig för att angripa det, försvara det – eller, för den delen, utröna varför den så kallade allmänheten har så ”dålig hum” om det? För att citera en tänkvärd artikel som publicerades i tidskriften Inside Higher Ed så sent som häromdagen:

Humanities, social science and science are artifacts of zoning; they are not and never were permanent portals to the future. It’s time to revamp an organizational project that is neither as old (these are modern, not ancient, categories) nor as new (it reflects 19th-century priorities) as most people think.

Bild: BS Thurner Hof (Wikimedia Commons).